Rysslands krig mot Ukraina har blivit en prövning av europeisk solidaritet och ett fiasko för tyskt ledarskap.
Inte ens de allra mest välvilliga uttolkare av förbundskansler Olaf Scholz manövrerande kan förneka det sistnämnda.
Bland de positiva omdömen om hans agerande som skulle kunna konstrueras kommer ingen att kunna hitta ”kraftfullt” eller ”pådrivande”.
Olof Scholz bär inte hela skulden för Tysklands vilsenhet i denna kris. Många av problemen har han ärvt.
Det gäller den mot rysk naturgas uppbundna tyska energipolitiken och samspelet med Rysslandsinriktade näringslivsintressen.
Det gäller underprioriteringen av landets försvarsmakt, vars svaghet gör det svårt för Tyskland att kliva in som garant för de östra Nato-ländernas säkerhet.
Det gäller likaså hela Tysklands Ukrainapolitik efter 2014 där Berlin ständigt bromsat och hållit emot Ukrainas möjligheter att rusta upp militärt.
Men Olaf Scholz har inte heller lyckats fullfölja den kursändring som han själv utannonserade strax efter det ryska anfallet, och har inte gjort det som förväntas av EU:s största land vid den största säkerhetspolitiska krisen i Europa sedan andra världskriget.
Den tyska regeringens strävan att ”inte eskalera” har hämmat EU och Nato.
I frågan om militärt bistånd till Ukraina har Tyskland i bästa fall anslutit sig till handlingslinjer utmejslade av andra – främst USA.
I sämsta fall har man hindrat vapenleveranser genom restriktiva tolkningar – ibland rena vantolkningar – av vad som överenskommits i Nato-kretsen. Som när Tyskland nyligen vägrade ge grönt ljus till Spanien att förse det ukrainska försvaret med moderna, tysktillverkade stridsvagnar.
EU:s sanktioner mot Ryssland är hårda men är samtidigt inte i närheten av att stänga gaskranarna till Europa.
Denna omständighet, som kan förklaras, om än inte ursäktas, av flera EU-länders stora beroende av rysk naturgas, borde få EU att mer aktivt söka andra sätt att orsaka Ryssland problem.
Ett mycket kraftfull sådant användes nyligen av Litauen som stängde sitt territorium för transporter av bland annat ryskt byggmaterial, kol och metall till Kaliningradexklaven.
Det är varor som omfattas av EU-sanktioner och en avstämning med juridisk expertis hos EU-kommissionen gjordes.
Men nu är EU på väg att backa. Enligt ett utkast till ett klargörande från EU-kommissionen, som den tyska tidningen Der Spiegel berättat om, ska transporter till Kaliningrad över litauiskt territorium fortsätta obehindrat.
Förutsatt att varorna som förs till exklaven och som omfattas av EU:s sanktioner inte exporteras.
Det är oklart i vilken utsträckning som EU-kommissionen har låtit sig påverkas av synpunkter från enskilda regeringar.
Klart är dock att Olaf Scholz offentligt har förordat oförändrad rysk trafik till Kaliningrad, återigen med argumentet att det är fel att eskalera konflikten med Ryssland.
Om hela västvärlden hade svarat på Rysslands aggression på samma sätt som Tyskland hade Ukraina varit i en ojämförligt sämre sits än vad de är i dag.