Elin Venholen är skribent på Liberala Nyhetsbyrån.
Det har snart gått två månader sedan Donald Trump installerades som president i USA. En tid som varit minst sagt händelserik. Många är rädda för vad som ska ske. Kriget i Ukraina och säkerhetsläget har av naturliga skäl hamnat i fokus efter president Trumps många oroväckande aktioner och uttalanden. Andra delar av hans politik har hamnat i skymundan. På hemmaplan, i USA har transpersoner blivit presidentens och övriga ”högerns” gemensamma fiende. Diskussioner om genus och kön väcker starka reaktioner och även hat. I skottgluggen hamnar människor, enskilda individer som bara önskar leva sina liv.
Under valrörelsen i USA var frågan om transpersoner högt upp på Trumps agenda. Frågan har blivit en stor del av kulturkriget. Sedan presidenten tillträdde har han stoppat möjligheten att få ett pass eller ID-handlingar med en annan könsidentitet än den man föddes med. Federala toaletter och omklädningsrum ska också användas enligt de kön som personen fick vid födelsen och möjligheten för transpersoner att arbeta i militären ska kraftigt begränsas. Dessa åtgärder är i sig slag i luften för att stoppa människor från att vara trans. Däremot så begränsar det kraftigt människors frihet och spär på en hatisk retorik.
Även i Sverige har transfrågan fått alltmer uppmärksamhet de senaste åren. Under hösten var könstillhörighetslagen livligt debatterad när riksdagen röstade för att göra det enklare att byta juridiskt kön. Nu har en liknande debatt påbörjats efter ett förslag om en förändring i abortlagen där ordet kvinna tas bort för att göra lagen könsneutral. I allt detta är det självklart möjligt att ha olika åsikter om vad dessa förändringar innebär och om det ska införas eller inte.
Flera kvinnoorganisationer menar till exempel att biologiska kvinnors problem riskerar att osynliggöras om ordet kvinna inte längre används. Denna oro kan diskuteras och det måste vara möjligt att hitta en lösning som uppfyller flera syften. En förutsättning för det är dock att vi vet vad som är vårt mål och att det är gemensamt. I både frågor om jämställdhet och transpersoners rättigheter ska det slutliga målet vara möjligheten att leva sitt eget liv, utan att begränsas av statens eller andras förtryck. Det är också det de flesta människor vill göra.'
Gravid kvinna. Få frågor väcker åsikter om vad som är manligt och kvinnligt som barnafödande.
Expressen skrev nyligen om Melvin, en man som är gravid efter att ha fått könskorrigerande behandling. Melvin och hans pojkvän utmanar våra normer och det kanske väcker funderingar. Att det ska bli pappor eftersom de vill och kan, påverkar inte på något sätt någon annans liv. Det förändrar inte andras möjlighet att leva sina liv på det sätt som de vill.
Det är en sak att det blir debatt om hur lagen ska vara skriven, men det är i sig märkligt hur transfrågan så ofta blir en debatt om enskilda människors existens och hur den får andra att känna. Faktum är att de allra flesta bara vill leva sitt liv och mötas med respekt. Den som menar att det på något sätt stör deras liv måste jobba med sin egen egoism. Oavsett vad så kommer människor inte att sluta vara trans. På det politiska området finns det diskussioner att ha och kompromisser att utforma precis i denna frågan som i andra. När det görs är det viktigt att vi inte glömmer bort att det är människors liv vi pratar om och inte abstrakta ting.