Förstört. Det liv människorna i Kiev levt i generationer raseras hus för hus av ryssarna
Alla döda har inte hämtats än. Det säger polisens platschef till mig när han förklarar varför jag inte får gå närmare det förstörda bostadshuset för att ta foton. Räddningstjänstens personal måste få arbeta i fred.
Det är torsdag kväll den 24 april och jag är i Sviatosjynskyj-distriktret i Kievs västra utkant, i det bostadskvarter som träffades av flera ballistiska missiler föregående natt. Minst tolv personer har dödats och ett nittiotal skadats. Det är den mest dödliga attacken mot huvudstaden sedan 8 juli 2024 då bland annat barnsjukhuset Ochmatdyt bombades.
Bostadsområdet är av klassiskt sovjetiskt snitt med femvåningshus i fyrkanter. I det här kvarteret fanns det även en lägre byggnad på två våningar mitt på gården. Den är nu raserad. Ett av femvåningshusen intill är urblåst av tryckvågen och splittret. Där bodde många av offren, får jag höra. Men alla hus i kvarteret, inom en radie på ett par hundra meter, är träffade.
Det ligger högar av tegel och annat stenmaterial, liksom fönsterkarmar, dörrar och annat som blivit till bråte. Räddningstjänsten måste röja undan allt detta för att komma in i byggnaderna, få ut alla döda och för att göra det säkert att röra sig runt husen utan att skadas av saker som faller ner. Lastbilar åker in för att hämta bråten.
Förutom räddningstjänst och polis finns här vårdpersonal, psykologer och ukrainska frivilligorganisationer. En viktig uppgift är att hjälpa de som fått sina bostäder förstörda att ta sig igenom byråkratin för att få ersättning för förlusterna. En hel del jurister erbjuder fri rådgivning för detta och de dyker alltid upp på sådana här bombplatser.
Förstört. Det liv människorna i Kiev levt i generationer raseras hus för hus av ryssarna
Två katter bärs iväg i transportburar. De hittades i en av de träffade byggnaderna. Om ägarna inte ger sig till känna – kanske är de döda – tas katterna till ett katthem i väntan på att någon kan ta hand om dem.
Jag har besökt ett antal sådana platser i Ukraina under det här kriget och det är tungt varje gång. Ett kort samtal med de boende tycks kräva ett par ord av sympati. Men det är svårt att hitta något lämpligt att säga. Alla ord känns utslitna och platta.
Här bodde människor i generationer till dess att några i grannlandet bestämde att det skulle vara slut med det. Slut med deras hem, slut med deras fysiska och psykiska hälsa och i många fall slut med deras liv.
Alex Voronov är skribent på Liberala nyhetsbyrån. Här skriver han direkt på plats från Ukraina.
Det är viktigt att se det, berätta om det och fortsätta fördöma dessa ryska gärningar, även när kriget inte längre är samma starka nyhet som det var 2022. En bombning av civila är ett brott. Upprepade bombningar gör brottet mer allvarligt, inte mindre, även om de då blir något av ett normaltillstånd och deras nyhetsvärde minskar.
Mina ukrainska kollegor gör här enormt jobb när de åker ut till platser för missilattacker direkt efter att dessa inträffat. För att få med de första bilderna av räddningsarbetet, för att berätta och beröra. Många av bilderna blir till byråmaterial som når även en svensk läsekrets. Kollegorna gör det trots riskerna för en andra attack mot samma plats, en rysk metod för att döda så många som möjligt, däribland räddningspersonal, poliser och journalister. Dessa uppoffringar får inte glömmas.–