Sent i november tog socialminister Lena Hallengren (S) emot den så kallade Samsjuklighetsutredningen.
En omfattande genomlysning av Sveriges missbruksvård med särskilt fokus på situationen för dem som utöver ett missbruk lider av någon form av psykisk sjukdom.
Det är över tio år sedan en så omfattande genomlysning genomfördes. Då i Missbruksutredningen som 2011 överlämnades till Alliansregeringen.
Redan då identifierades stora problem. En av de centrala slutsatserna var att man behövde gå från en splittrad till en mer samlad vårdorganisation där sjukvården snarare än socialtjänsten tar huvudansvar för behandling.
Men eftersom förslagen aldrig blev verklighet behöver de nu upprepas i den nya utredningen.
Förutom frågan om huvudmannaskap rekommenderade den gamla utredningen ökat brukarinflytande och en förändrad lagstiftning för tvångsvård. Även det förslag som lyfts i Samsjuklighetsutredningen.
Inget fel på förslagen, tvärtom. De är bra nu, och de var bra för tio år sedan.
Det sorgliga är att de inte genomfördes då och att tio år har gått förlorade på grund av bristande handlingskraft.
Under det decenniet har många suttit fast i en vårdkarusell där de skickats mellan olika vårdavdelningar och behandlingsinsatser utan att få adekvat hjälp.
Inom psykiatrin förväntas man vara drogfri för att få behandling, inom missbruksvården saknas ofta kompetens att ta itu med mer komplexa psykiska åkommor.
Det är märkligt med tanke på hur vanlig samsjuklighet är.
Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning av samsjuklighet vid missbruk hade hälften av de manliga och 64 procent av de kvinnliga patienterna i beroendevården även fått behandling för en psykiatrisk diagnos, antingen innan eller efter de kom till beroendevården.
Vården behöver anpassas bättre efter patienterna och deras behov.
Mycket har förbättrats de senaste åren, ska sägas.
En lagändring har gjort att sprututbytesmottagningar kunnat öppna på fler håll i landet. Utredningen vill gå längre och föreslår att alla regioner måste driva sådan verksamhet, som också ska utvecklas till lågtröskelmottagningar där den som kommer för nya sprutor även ska kunna få hjälp med andra problem och hälsobesvär.
Det skulle innebära ytterligare viktiga steg mot en skademinimerande vård.
Och kanske även bidra till att förbättra det ofta låga förtroendet missbrukare har för vården.
Sprututbyte har varit kontroversiellt. Att ge tillgång till rena sprutor har av vissa setts som att uppmuntra missbruk.
Men den synen verkar ha förändrats. I somras ändrade nykterhetsförbundet IOGT-NTO inställning och blev för sprututbyte, med motivationen att det viktigaste måste vara att rädda liv (Accent 3/7 2021).
Den sortens balansering borde fler i narkotikadebatten överväga.
Sveriges narkotikarelaterade dödlighet är alldeles för hög. En förbättrad vårdkedja skulle kunna rädda liv.
Den här gången får utredningen inte hamna i papperskorgen. Förhoppningsvis är tiden mogen för en reformerad missbruksvård.