De tar aldrig slut. Socialtjänstens märkligheter och brist på barnperspektiv när de inte agerar i situationer som varje klart tänkande människa borde inse inte är barnens bästa. Varken BBIC, barns behov i centrum, det arbetssätt Socialstyrelsen utarbetat för socialtjänstens barn- och ungdomsvård eller Barnkonventionen som sedan drygt tre år är svensk lag, verkar rå på den flathet som kommunerna visar inför biologiska föräldrar med missbruk, allvarlig psykisk ohälsa och bristande omsorgsförmåga.
Så många barn, så många liv som förstörts, unga som traumatiserats och värst av allt, liv som tagit slut till följd av dna-vurmen. Som Esmeralda. Eller Tintin. Och det fortsätter. Hela tiden. Som att några lärdomar aldrig dras om att dela gener inte automatiskt innebär att man är en lämplig vårdnadshavare. Eller att barn går sönder av att skiljas från människor som är deras trygghet.
Det senaste fallet rör en 6-årig flicka i Skåne. Alva. Flickans mamma avled i februari i år. “Pappan” har endast haft en sporadisk kontakt med barnet sedan hon var mycket liten. Han missbrukar sedan lång tid en rad olika tunga droger samt alkohol. Utöver det lider han av grav psykisk ohälsa och har vid ett flertal tillfällen hämtats av polis på grund av drogutlösta psykoser. Han har även ett kriminellt förflutet och är dömd bland annat för misshandel, brott mot knivlagen, narkotikabrott och för att ha dödshotat sin dotters mamma.
När modern gick bort fanns en dom som gav mannen rätt till umgänge några timmar varannan helg. Ofta ställdes umgänget in efter att han testat positivt för droger. Dagen efter att mamman avlidit meddelade dock socialtjänsten i Lund Alvas mormor, som är hennes trygghet i livet, att domen upphört och att den missbrukande pappan är vårdnadshavare med rätt att ta alla beslut. Även om mormor är den utöver den nu avlidna mamman som tagit hand om flickan och som står henne närmast har hon och Alva noll rättigheter till varandra. Trots att barnet uttryckt att hon inte ville träffa sin pappa och fick total panik tvångsflyttades hon. Alternativet, att LVU-placera barnet hos morföräldrarna sågs av socialtjänsten uppenbarligen som ett sämre alternativ än att låta flickan bo hos en missbrukande, kriminell förälder som hon knappt känner och som är dömd för hot mot hennes mamma. Hur är det ens möjligt?
Inte ens när omgivningen redan efter några månader skickat in flera orosanmälningar rörande flickan reagerar socialtjänsten. I dagsläget ligger ett tillsynsärende hos IVO och förhoppningsvis leder det till kritik mot ansvariga handläggare. Det betyder dock knappast ökade möjligheter för Alva att få flytta till mormor. För mor- och farföräldrar har inga juridiska rättigheter. I fall där föräldrar avlider - antingen båda eller den ena samtidigt som den andra är klart olämplig och saknar relation till barnet - och mor- och farföräldrar varit nära barnet hela livet, borde det vara självklart att dessa övertar sitt barns föräldrarättigheter.
Att socialtjänsten, som i fallet Alva, ärendet Nils och många andra, inte verkar förstå hur det allvarligt det skadar föräldralösa barn att även tas ifrån alla andra vuxna de älskar är oerhört tragiskt. Likaså att det ofta inte tycks vara något problem att placera barn hos föräldrar med tungt missbruk. Hur i hela friden kunde det bli så här? Och allra märkligast, varför tar det aldrig slut?