Liberalernas partiråd gick på Nyamko Sabunis linje.
Liberalerna ska sikta på en borgerlig regering. Inget av ytterkantspartierna – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – kan bli en del av regeringen. Budgeten ska tas fram med de borgerliga partier som utgör regeringsunderlaget. Den typen av budgetsamarbete som Liberalerna i dag har inom januarisamarbetet är inte aktuellt med varken SD eller V.
Den stora striden på partirådet stod inte om färgen på regeringen. Att Liberalerna ska sikta på en borgerlig regering efter valet 2022 fanns det redan från början en bred samstämmighet om.
Den känsliga frågan var om en sådan regering ska kunna stödja sig på Sverigedemokraterna.
Svaret: Jo, det ska den kunna göra. Röstsiffrorna blev 59–31. En avstod. Överraskande stora siffror med tanke på hur jämn omröstningen var i partistyrelsen, 13 för och 10 mot, och hur det låtit i debatten de senaste veckorna.
En dag som denna är det svårt att inte dra till med ett par klassiska citat.
Tärningen är kastad. Liberalerna har valt sida. Precis som för Julius Caesar när han korsade floden Rubicon finns det ingen återvändo. Nu måste Liberalerna stå för sitt beslutMarianne Damström Gereben inför väljarna.
En sådan seger till, och jag är förlorad. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har spelat ett högt spel. Hade hon förlorat omröstningen i partirådet är det tveksamt om hon hade kunnat sitta kvar.
För många liberaler var det här inte bara en fråga om att öppna dörren på glänt för ytterkantspartierna i svensk politik, framför allt Sverigedemokraterna. Det handlade också om att bryta med eller bevara de kärnvärden som liberalismen byggt sin existens på: demokrati, jämställdhet, mångfald och individens frihet.
Därför blev också debatten hård och känsloladdad. Flera ombud var kritiska till partiledningens förslag. Med rätta.
En röst i mängden av röster. Marianne Damström Gereben, ombud från Stockholm, ville inte att L ska söka samsyn eller förhandla med SD: ”Jag är rent ut sagt förbannad över att vi hamnat här. Att ett liberalt parti över huvud taget ska behöva ha den här diskussionen om något som sitter i vårt dna.”
Precis så är det. Att säga nej till högerpopulism och nationalism borde sitta i de liberala väggarna, i den liberala själen.
Att ens fullt ut kunna tänka tanken att ansluta sig till ett nationalkonservativt högerblock med Ulf Kristersson (M) som statsminister och med Jimmie Åkesson (SD) i släptåg borde vara en omöjlig tanke.
Tyvärr var den inte det.
I opinionsmätningarna ligger Liberalerna en bra bit under riksdagsspärren. Nyamko Sabuni har lägst förtroendebland bland alla partiledare hos allmänheten. Liberalerna är splittrade. Hur djup den sprickan är vet de nog inte ens själva. Gamla trotjänare som den förre partiledaren Bengt Westerberg har hotat med att riva medlemskortet.
Söndag blir måndag, helg blir vardag. Den uppslitande striden i Liberalerna är över. För den här gången.
Det är bra att Nyamko Sabuni och Liberalerna har berättat på vilken sida det politiska diket de står, var de hör hemma. Nu har väljarna att förhålla sig till det ställningstagandet.
Nyamko Sabuni har en oerhört svår uppgift framför sig. Hon ska inte bara försöka ena ett djupt splittrat parti, hon ska också försöka rädda det kvar i riksdagen. Hennes ställning stärktes förvisso i partiet i och med att hennes linje vann.
Men hon måste också snart kunna visa att opinionsvindarna är på väg att vända.
För att det ska lyckas behöver partiet kunna berätta för väljarna vad de vill och hur de vill göra det nu när det lämnat rollen som en självständig liberal mittenkraft, vad väljarna får om de röstar på Liberalerna.