Det är 30 år sedan svenskarna röstade ja till att bli en del av den Europeiska unionen.
För tre decennier sedan röstade en majoritet av svenskarna ja till ett EU-medlemskap. Det var hösten strax efter den mytomspunna VM-sommaren 1994, och valrörelsen präglades av en segdragen debatt där förespråkare målade upp drömscenarier för EU:s utveckling. Motståndarsidan skulle såklart inte vara sämre och presenterade till och med osanningar som att EU:s långsiktiga mål var massarbetslöshet och kärnvapen.
EU-skepticismen hade dock rötter som sträcker sig decennier tillbaka. I boken ”Mitt hemland: Ett utanförskapsområde” från 2021kan läsaren ta del av skildringar av svenskarnas komplicerade relation till Europa som politiskt projekt. Under efterkrigstiden bar de fyra ”k-orden” – karteller, kapitalism, konservatism och katolicism – historiska spår som väckte tveksamhet och till och med en rädsla för att närma sig främmande européer.
EU, eller EG som det hette då, sågs av många som en klubb där de allra största länderna körde över de mindre, och där inte bara den svenska neutraliteten – utan också självständigheten – riskerade att gå till historieböckerna i samband med ett fullvärdigt medlemskap.
När riksdagspartierna så småningom ställde sig bakom ett EU-medlemskap var stödet spritt över hela det politiska fältet. Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet gav tummen upp – även om S, KD och C var splittrade i frågan. Trettio år senare har det skett ett enormt skifte i opinionen. Centerpartiets väljare, som egentligen var motståndare till ett EU-medlemskap, har gjort en helomvändning och hör idag till den mest EU-positiva väljargruppen (SOM, 2022). Likt väljarkåren i stort har C-väljarna insett att medlemskapet har varit en framgångssaga.
Ursula von der Leyen är EU-kommisionens ordförande.
Sett i backspegeln var nej-sidans argument under valrörelsen kraftigt överdrivna. Sveriges ekonomi har vuxit kraftigt sedan inträdet, som inte bara har lett till en tullfri inre marknad för varor och tjänster. Det har också öppnat ännu fler dörrar för ekonomisk tillväxt. Det är svårt att föreställa sig hur en rad svenska exportsuccéer eller hur synen på internationell rörlighet skulle se ut idag om resultatet blivit ett annat den 13 november 1994. Det gäller inte minst för en stor del av dagens unga som ser möjligheterna att prova på att bo och arbeta i andra europeiska länder som alldeles självklart. Att studera i Barcelona, arbeta i Wien eller resa fritt till Warszawa kräver inte längre mycket mer än en biljett.
Utöver ekonomiska fördelar har EU-medlemskapet gett Sverige en tydligare röst i världen. I frågor som rör miljöarbete och frihandel har Sverige varit pådrivande och därmed kunnat påverka utformningen av lösningar på globala problem. Samtidigt har utvecklingen av den Europeiska unionen inte varit perfekt. Långtgående regleringar och till synes onödigt komplicerade processer har varit två återkommande kritiska punkter från ett svenskt perspektiv. I många fall ligger det en viss sanning i kritiken. Att försöka utforma en perfekt union – med röster från flera hundra miljoner medborgare – är lättare sagt än gjort. Men att stå utanför och vara maktlös i ett Europa Sverige är beroende av, är inget alternativ.