Antologin Omstartkommissionen, skriven av ett tiotal framstående ekonomer och ex-politiker, var en av förra årets mer ambitiösa politiska debattskrifter.

Grundtanken var att coronakrisen skulle kunna förvandlas till en möjlighet. I ett tiotal texter togs förslag fram som lade den politiska och ekonomiska grunden för en omstart som skulle ge Sverige ett försprång i den globala konkurrensen.

När Stockholms handelskammare, initiativtagare till boken, följde upp förslagen på ett seminarium ett år efter utgivningen är det en rätt sorglig syn i backspegeln. Inte för att förslagen blivit sämre, utan för att nästan inget av dem blivit verklighet.

Visserligen gav de båda nationalekonomerna Lars Calmfors och Klas Eklund beröm till regeringens krisstöd och menade att de på det stora hela varit väl utformade – om än dåligt administrerade av Tillväxtverket.

Men vad gäller större områden har utvecklingen under det senaste året snarare gått bakåt.

Utsatta grupper på arbetsmarknaden – främst unga utan gymnasieutbildning och utrikes födda – har glidit ifrån jobben i allt högre takt, och till viss del på grund av de regler om krisstöd för korttidsarbete som funnits.

Den större skattereform som skisserades i januariavtalet, och som fått gediget underlag av såväl Klas Eklund som av Omstartskommissionens Åsa Hansson, är lagd i malpåse.

Den reform av bostadsmarknaden som bostadsanalytikern Tor Borg föreslog inkluderade bland annat en marknadsanpassning av hyresrätterna och ett avskaffande av de märkliga amorteringskraven som främst drabbar unga.

Men fri hyressättning i nyproduktion, som Centerpartiet och Liberalerna drev fram i januariavtalet, blev nedskjutet under sommarens regeringskris och under hösten återinförs de pausade amorteringskraven.

Tidigare MP-språkröret Maria Wetterstrands idéer om Sverige som testbädd för grön teknik har det inte heller blivit mycket med.

Regeringen har förstärkt mindre klimatsatsningar, men på samma sätt som inom andra områden saknas större och mer genomgripande reformer.

Än mer tystlåtet är det i frågan om tillväxtpolitiken, ett område som skulle behöva em fullständig omdaning och kliva bort från statligt riskkapital och direkta företagsstöd till förmån för generella skattesänkningar och förbättrade grundvillkor för företag.

De möjligheter regeringen haft, bland annat i form av stora reformutrymmen i krisens spår, har fallit ut i form av strösslade satsningar som snarare fyllt rent parlamentariska syften – att hålla samman regeringsunderlaget – än politiska.

Det saknas en vision och en bärande riktning. Därför saknas också större strukturella reformer nästan var de än behövs. Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) per capita har utvecklats svagt de senaste 15 åren.

Arbetsmarknaden fungerar dåligt för utsatta grupper. Utbildningssystemet och kompetensförsörjningen behöver förstärkas. Klimatomställningen ska genomföras utan att leda till minskat välstånd.

Sveriges ekonomi är i stort behov av en omstart. Tyvärr verkar inte någon sådan stå att finna.