Antagningsbeskedet har kommit för höstens universitetsutbildningar. För tusentals unga betyder det att de klarat den första prövningen för att plugga sin drömutbildning, och varit en av dem med tillräckligt höga betyg eller resultat på högskoleprovet för att bli antagen. För många av dem väntar dock ännu en tuff prövning: att hitta bostad i staden där de ska studera.
Särskilt i de populära studentstäderna är bostadsbristen påtaglig. Allra främst kring terminsstart. För många löser det sig tack och lov med tiden, köerna till studentbostäder med krav på att den boende ska klara av att ta ett visst antal högskolepoäng varje termin är långt ifrån lika långa som kön till vanliga hyresrätter.
En rapport från Studentbostadsföretagen visar visserligen att situationen i år är något bättre än i fjol (DN 10/7) – men den är ändå långt ifrån bra. Risken är att studenter tvingas säga nej till drömutbildningen, för att de helt enkelt inte lyckas hitta någonstans att bo. Det drabbar en av fyra studenter, visade en undersökning från Ungdomsbarometern i april. Studentbostadsföretagens vd Stina Olén menar i DN att kommunerna behöver prioritera byggandet av studentbostäder, och hitta effektiva sätt att hantera topparna i efterfrågan vid terminsstarter.
De stora städerna, allra särskilt Stockholm, är svåra att flytta till för att studera. Det finns en anledning att åtta av tio studerande vid Stockholms lärosäten kommer från Stockholmsregionen, och att hälften bor hemma hos sina föräldrar. Kötiden som krävs för att få en studentlägenhet via stadens bostadsförmedling är fem år – bara ett rum i studentkorridor kräver ett års kötid.
En del av problemet är förmodligen att studentbostäder blir en lösning för de som inte lyckas hitta en bostad på andra sätt. En slags ventil på en havererad bostadsmarknad. Eftersom det i regel bara krävs att man pluggar halvfart, väljer många som egentligen arbetar heltid att plugga strökurser för att få bo. Det är egentligen inte fel, bryter inte mot några regler och i bästa fall lär de sig intressanta saker på vägen. Samtidigt rör det sig om en grupp som troligen inte hade pluggat enstaka kvällskurser om de inte varit tvungna, om det funnits ett fungerande hyresmarknad för unga. Det hade förstås även avhjälpt bristen på studentbostäder, om bostäderna som finns hade gått till faktiska studenter.
Svensk bostadsmarknad fungerar bakvänt. Hyresrättens stora fördel är flexibiliteten, att man slipper låsa upp sig för lång tid och med stora mängder pengar. Det borde vara en perfekt boendeform för unga, som är mer benägna att flytta och vilja testa nytt. På sikt vill de flesta dock äga sitt boende, och när man är äldre och mer stadgad är det lättare att ta stora beslut som att köpa ett hus eller lägenhet.
I Sverige krävs dock så astronomiskt många ködagar att det inte är ett alternativ för de flesta unga, och flexibelt blir det inte heller eftersom ködagarna försvinner när man väl tar en bostad – undantaget om man har tur att få ett ungdoms- eller studentkontrakt, eller kan hanka sig fram med korttidskontrakt. Studentbostadsbristen är bara ännu ett symtom på en i grunden trasig bostadsmarknad.