Det är ingen rolig läsning.
Rapporten ”Sverige behöver renoveras” från konsultföretaget WSP.
I den talas det om ett Sverige i infrastrukturellt förfall. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men på sikt.
Som privatperson vårdar du dina ägodelar ömt. Sköter om dem. I varje fall de som kostat lite mer att införskaffa.
Så borde det också vara med infrastrukturen. Staten, regionerna och kommunerna borde sköta om det som de en gång byggde. Men det har man inte gjort. I stället har investeringarna, renoveringarna och utvecklingen skjutits på framtiden.
Förr eller senare kommer notan. Som skickas vidare till skattebetalarna. För det är väl inte meningen att vi ska låta privata aktörer bygga, äga och driva infrastruktur. Inte i någon större utsträckning i varje fall.
Efter regn kommer sol. Efter snöstorm kommer kyla.
Kallare väder, dåligt med vind och en kärnkraftsreaktor mindre har fått elpriset att raka i höjden.
Det är slut på rean på el, åtminstone för den här gången.
Fjolårets extremt låga elpris på 10–20 öre per kilowattimme, ibland ännu lägre, ser hastigt och mindre lustigt ut att landa på drygt 50 öre i snitt. Under ”kamelpucklarna”, topparna klockan 8–11 och 16–19, kan det enligt expertsien handla om ett pris per kilowattimme på 250 öre.
I vanlig ordning är det de familjer med minst marginaler som drabbas hårdast.
Men den skakiga elförsörjningen drabbar inte bara hushållen. Den drabbar också företag som vill men inte vågar investera, och därmed också Sverige som land. Den svenska BNP-utvecklingen äventyras.
Låt oss för en stund återvända till rapporten från WSP.
Till nyhetstjänsten FPlus – drivs av Svenskt Näringsliv som en självständig redaktion – säger Håkan Danielsson, vd på WSP Sverige, att ”problematiken kring elförsörjningen är akut redan i dag”.
Det är inte svårt att hålla med honom.
När etableringar och investeringar skjuts på framtiden, eller än värre inte blir av på grund av bristande elförsörjning, när elpriset rusar i höjden i kylan och när miljön tar skada när de två oljeeldade kraftverken i Karlshamn i Blekinge startar för att täcka upp de effekttoppar som kan uppstå i kylan. Ja, då är problematiken akut.
Framtiden är elektrisk.
Det måste den vara om vi ska klara av att hantera den stora klimatutmaningen.
Men för att vi ska klara av det behöver vi bygga stabila elsystem. Som klarar av kalla perioder utan att priset skjuter i höjden, som kan garantera stabil och prismässigt konkurrenskraftig elförsörjning till hushåll och företag.
Och som klarar av det utan att vi behöver starta de oljeeldade kraftverken. Eller importera ”smutsig” el från kontinenten.
De stabila elsystemen finns inte i dag. Det är oroande. Inte minst med tanke på att elanvändningen framöver kommer att öka. Enligt WSP-rapporten behöver majoriteten av dagens elproduktion och eldistribution bytas ut till 2045.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har gång på gång konstaterat att Sverige har ett överskott på el, men brist på överföringskapacitet från norr, där den mesta av elen produceras, till söder, där den mesta av elen konsumeras.
Att öka överföringskapaciteten hade kanske varit en lösning för några år sedan. Men det är det inte längre med elslukande serverhallar i Luleå, med Northvolts batterifabrik i Skellefteå och med LKAB:s planer på fossilfri ståltillverkning.
Det går att producera mer el, effekten kan höjas. Med 24 procent i de tio största svenska älvarna, enligt Skellefteå Kraft och teknikkonsultföretaget Sweco. Det hade varit en viktig pusselbit på vägen mot en stabilare elförsörjning.
Då kommer elnäten att behöva byggas om och ut för att klara av att hantera effektökningen. Men det största hindret är, enligt Pär Forsberg, chefsstrateg på Skellefteå Kraft, ekonomiskt.
Det krävs nämligen omfattande investeringar för att bygga om vattenkraftverken.
Vi ska vara solidariska, hålla ihop Sverige. Men södra Sverige måste nog vänja sig vid tanken att norra Sverige inte har något elöverskott att leverera. Det lär behövas i den snabbt framväxande gröna industrin i Norrland.
Kampen om elen får heller inte bli en kamp mellan olika regioner och landsändar. Arbetstillfällen, tillväxt och grön omställning i söder får inte ställas mot densamma i norr.
Det behövs ett politiskt svar på hur elförsörjningen, och därmed också grön omställning och tillväxt, ska säkras från Kiruna och Skellefteå i norr till Ystad söder. I det svaret borde självklart kärnkraften ingå.