Det kunde ha varit vilken borgerlig partiledare som helst, som stod på Gustav Adolfs torg i Göteborg på söndagseftermiddagen (14/8 2022), och i sitt sommartal pratade om skärpta straff, ordning och reda i klassrummen, att samma regler gäller i hela Sverige och vikten av att så många som möjligt arbetar och försörjer sig själva.
I stället var det statsminister Magdalena Andersson (S).
Sällan har en socialdemokrat triangulerat åt höger lika tydligt som Magdalena Andersson. Den politik som regeringspartiet huvudsakligen lyfter fram visar att Socialdemokraterna nu gör sitt yttersta för att framstå som att de tar frågor som kriminalitet, trygghet och skolstök på allvar.
Det är visserligen glädjande att de insett att partierna på andra sidan blockgränsen har haft rätt hela tiden, men kombinerat med den socialdemokratiska paradgrenen ”att gå i opposition mot sig själv” blir det lätt löjeväckande.
När statsministern talar om att ”Sverige befinner sig under hot” och att ”kriminaliteten genomgått en normförskjutning som är extrem” är det ett Sverige som de senaste åtta åren letts av en socialdemokratisk statsminister.
Den ”nationella offensiv mot gängskjutningar”, som Magdalena Andersson stolt presenterar, borde ha sjösatts för flera år sedan.
Inte fyra veckor innan valet.
Inte heller tar Socialdemokraterna något som helst ansvar för den ohållbara situation man försatt svenska folket i.
Enligt statsministern är det Vladimir Putins fel att det är ”dyrt att vara svensk nu”, att pengarna på svenska familjers matkonton inte räcker, att elpriserna skruvas upp och att det ”bränner hål i plånboken varje gång man tankar”.
Men Rysslands president har inte beslutat om orimliga amorteringskrav. Vladimir Putin har inte gjort upp med Miljöpartiet och tvingat fram en alltför tidig nedstängning av väl fungerande kärnkraftverk. Vladimir Putin ligger inte bakom att svenska bilister ska betala bränslepriser som till hälften består av olika skatter.
Självklart har kriget mot Ukraina förvärrat situationen, men i grunden är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som sparkat undan de ekonomiska benen för vanliga människor.
Vinterns elräkningar på tiotusentals kronor landade i brevlådorna långt innan Vladimir Putins styrkor gick in i Ukraina.
Om Liberalerna, i enlighet med sin valfilm, numera kallas för linjalerna, är suddgummina, i samma klassrumsanda, ett passande namn för Socialdemokraterna – partiet som försöker gnugga bort de senaste åtta årens politiska haveri.
”Vårt Sverige kan bättre”, säger statsministern med eftertryck i den nästan 30-gradiga augustihettan. Det är en av få saker som hon har rätt i.
Men framför allt förtjänar vårt Sverige bättre än att ledas av en regering som vägrar ta ansvar för vad den ställt till med. Som inte agerar mot vare sig de kriminella gängen eller den sjunkande kvaliteten i skolan förrän det nästan är för sent.
Som lägger viktiga LVU-utredningar i byrålådan och inte tar fram dem förrän en liten 3-åring mördas. Som i decennier hävdade att Sverige inte behöver vara med i Nato, och sedan vänder på en femöring när kniven ligger mot strupen.
Den 11 september röstar svenskarna förhoppningsvis fram en borgerlig regering. En regering som på allvar vill ta sig an de allvarliga hoten mot vårt samhälle.