Är det inte Ungern så är det Turkiet. Eller båda.
Godkännandet av Sveriges Natomedlemskap har blivit turkisk och ungersk inrikespolitik. Så länge det pågår kan vi bara dessvärre som nation stå bredvid och titta på. Det är ingen avundsvärd position.
Torsdagen den 7 december kom beskedet i Ekot att det ungerska parlamentet åter skjutit upp godkännandet av Sveriges medlemskap i försvarsalliansen på framtiden. Beskedet kom bara dagar efter att public servicekanalen rapporterat att ärendet av allt att döma var på väg att avgöras före juluppehållet. Parlamentet träffas därefter inte förrän i februari nästa år. Samtidigt sade Turkiets president Recep Tayip Erdogan enligt Ekot till turkiska medier att “jag har gjort min plikt”, men att han också förväntade sig att andra skulle göra sin.
För Turkiets del rapporteras det att den uteblivna behandlingen beror på splittring mellan parlamentarikerna. Redan vid utskottets möte i november sköts omröstningen upp efter en het debatt mellan ledamöterna. “Min bedömning utifrån vad jag hört från andra källor är att sprickor inom regeringsalliansen låg bakom att man sköt upp omröstningen. Erdogans parti AKP hade inte med sig det ultranationalistiska MHP. Faktumet att man nu går vidare med en omröstning verkar tyda på att tror att man kan få igenom detta, kanske med oppositionens stöd”, sade Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier på Stockholms universitet till Ekot (SR 5/12).
Samtidigt som långbänken i Ankara och Budapest fortsätter kom glädjande nyheter från USA, där försvarsminister Pål Jonson (M) var på besök för att skriva under ett avtal om samarbete med Natos största medlem. Avtalet betyder att länderna är överens om förutsättningarna för amerikanska styrkor att verka inom Sverige, ett så kallat DCA, Defence Cooperation Agreement som reglerar bland annat frågor som amerikanska styrkornas rättsliga status, tillgång till baser samt förhandslagring av materiel i Sverige. Överenskommelsen knyter Sverige ytterligare ett stycke närmre försvarsalliansen, även om det alltså – tack vare Ungerns och Turkiets obstruktion – dröjer innan vi blir formell medlem fullt ut.
En liten, men dock tröst, är kanske att det under det senaste Natomötet i Bryssel rådde en mobbingliknande stämning mellan flera länders representanter och de turkiska och ungerska sändebuden. Uppenbarligen är det fler länder än Sverige som tröttnat på den segdragna godkännandeprocessen.
Sverige närmar sig Nato med myrsteg. Under det kalla kriget rådde en informell anslutning som stormakterna var väl införstådda med – men som hölls hemlig för svenska folket. Efter Sovjetväldets kollaps blev Natoanpassningen officiell politik och ett samarbetsavtal kom på plats. Men det krävdes ett ryskt anfallskrig i vår direkta närhet för att den Socialdemokratiska regeringen våren 2022 mer eller mindre under galgen skulle fatta det avgörande beslutet att ansöka om medlemskap.
Vad som sedan egentligen skulle vara ren formalia när övriga medlemsländer hade att godkänna inträdet har utvecklats till ett tjuv- och rackarspel där amerikanska F-16plan och EU-pengar ligger i potten.
Turkiets president och parlament vill straffa Sverige för att vi gett kurder asyl och för den senaste tidens koranbränningar. Ungern – som märkligt nog har svårt att välja mellan EU och Putin – hänger på.
Inte ens när vi själva vill det, verkar ett Natomedlemskap kunna bli av.