Det finns de som tror och hoppas på att återstarten av samhället ska sätta fart på den gröna omställningen.

Att coronakrisen ska fungera som en väldig hävstång för att rädda klimatet.

Och så finns det de som tror att det är alldeles för mycket att tro och hoppas på.

Vilken sida man än står på kvarstår faktum: Klimatförändringarna är ett av de största hoten mot mänskligheten. Det finns en stor opinion för att göra någonting åt klimatet. Och det är bråttom. I forskarvärlden råder stor enighet om att människan har och har haft en betydande inverkan på klimatet.

Därmed borde det finnas tillräckligt med incitament för en skärpt klimatpolitik och en snabbare grön omställning.

Men riktigt så enkelt är det inte.

I varje fall inte om man får tro Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi, Lunds universitet, med lång erfarenhet av krisforskning. I en Debatt i Lund-panel (15/6 2020) menade han bland annat att ”när det är kris är det bråttom, och då måste det finnas reformer som är mer eller mindre färdiga att implementera”.

Och det finns det inte.

Han pekade också på det faktum att de stora svenska utsläppen kommer från järn-, stål-, pappers- och gruvindustrin.

De kan ställa visserligen också ställa om, satsa på mer miljö- och klimatvänlig teknik, men att det snarare handlar om förändringar på sikt än att kunna ställa om på några ögonblick.

För att klara av att hantera fusionen mellan coronakrisen, klimatkrisen och behovet av en snabbare grön omställning, samtidigt som stora delar av svenskt näringsliv blöder ekonomiskt, krävs det ett handlingskraftigt politiskt ledarskap.

Fråga är om Sverige har ett sådant? Hittills finns det inga konkreta bevis på att så skulle vara fallet.

Regering och riksdag kan skynda på utvecklingen i önskad riktning genom att välja vad man vill stödja ekonomiskt. Ett exempel är mångmiljardsatsningen på flygbolag (SAS) och flygplatser som kombinerades med krav på miljöåtgärder.

Forskarrapporterna avlöser varandra. De flesta har samma budskap: Någonting måste göras, och det snabbt. Om inte missar vi klimatmålen vilket sannolikt kommer att få enorma negativa konsekvenser för kommande generationer.

Ett exempel är en forskarrapport i ”Nature Energy” (17/2 2020) där en internationell forskargrupp räknat på 13 framtida klimatscenarier i 30 svenska kommuner, däribland Jokkmokk och Kalix.

Slutsatsen: För att framtidens extremväder inte ska göra oss strömlösa när vädret blir tuffare behöver dagens energisystem anpassas till morgondagens förutsättningar.

Omställningen till mer förnybart, mer grön el, är oundviklig. Men den ställer också helt nya krav på energisystemet.

En ökande andel förnybart ökar sårbarheten. Om klimatet förändras i den riktning som forskningen tror blir det mera lynnigt. Stormarna blir fler, liksom de vindstilla, stekheta sommardagarna och de extremkalla, vindstilla vinterdagarna.

Lösningen heter flexibilitet. Möjligheten att snabbt kunna växla mellan olika förnybara energikällor.

I det sammanhanget vore det fel att inte räkna in fjärde generationens kärnkraft med bland annat högre säkerhet och möjlighet att utvinna mer energi ur tidigare använt kärnbränsle.

Sverige behöver fortsätta att ställa om. I den kontexten behöver vi formas mer av smarta lösningar, mindre av förbud.

Det finns nämligen ingen plan B för klimatet.