Cyberhot är en av de mest allvarliga ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar vi som land står inför.

President Barack Obama hade just tillträtt. I ett tal i presenterade han en strategi för att skydda USA från de växande hot som en uppkopplad ekonomi och statsapparat innebär.

Han hänvisade till datorer som ”massrubbningsvapen”, vars skadeverkan står i paritet med våldsdåd och terrorhandlingar.

Därför tillsattes en samordnare för cybersäkerhet med plats i presidentens nationella säkerhetsteam.

Att det skedde så kort efter Obamas tillträde visade på allvaret presidenten tillmätte frågan. Det var inte konstigt. Hans valkampanj blev hackad och nyckeldokument stals.

Ungefär så här lät det när den s-ledda regeringen för en tid sedan inrättade ett nationell center för cybersäkerhet.

Beskedet är bra. Men frågan är varför Sverige först nu formaliserat vad vi vetat och sett i över tio år. USA är dessutom en nära samarbetspartner inom försvars- och säkerhetspolitik.

Cybersäkerhetscentret behövs. Sveriges Radio har rapporterat (10/12 2020) om att information om hemliga svenska skyddsobjekt röjts på ett internetforum. Och Dagens Nyheter har kunnat berätta (9/12 2020) att Försvarsmakten, på sin egen hemsida, publicerar kartor för samtliga 21 län som avslöjar hundratals vapenförråd och topphemliga skyddsobjekt.

Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelseanalys, kallar det för ”oerhört arbetsbesparande” för den som vill Sverige ont. Det är samma ”feltänkande som i fallet Transportstyrelsen”, menar Agrell, och tillägger att någonstans i Försvarsmakten ”så glappar det i säkerhetstänkandet”.

Det är helt makalöst att sådant här kan ske.

Vad lärde vi oss av skandalen vid Transportstyrelsen? Vad betydde Obamas ord, egentligen?

När cybersäkerhetscentret aviserades förra hösten sa försvarsminister Peter Hultqvist (S) att det ska förebygga attacker, men att tyngdpunkten låg på att upptäcka, hantera och minska påverkan av cyberattacker.

Det betyder att Sverige bygger mer defensiv än offensiv förmåga.

Så jobbar varken Kina eller Ryssland. De har en mer integrerad och flytande digital förmåga. Det blir som att två lag spelar olika sporter på samma plan.

Men man kan ändå undra varför det sker först nu. Visst, det har varit ett stökigt år. Mycket vanligt politiskt arbete har sinkats. Men redan 2009 kallade Obama digital infrastruktur för en strategisk nationell tillgång.

Det är bra att it-nationen Sverige nu tycks ha fått upp ögonen för det.

Om det verkligen blir någon skillnad lär vi inte märka det. Det är själva poängen med ett cyberförsvar.