Stopp för blöjbyte på nätterna, indragna duschar, inget vin på lördag och ransonering på ägg och mjölk. Äldre som stjälps i säng strax efter middagen vid 17 och ges lugnande för att inte ställa till med besvär för den decimerade personalstyrkan. Dagens Nyheters aktuella granskning av Forenede cares äldreboenden (10/4) är skräckläsning.
Men situationen är knappast unik. Svensk äldreomsorg är på många håll, trots alla vackra ord om bot och bättring efter pandemiårens katastrofer, fortfarande ett sorgebarn. Till exempel visar en kartläggning av tidningen Arbetet att personalbytena inom hemtjänsten på flera håll idag är värre än innan pandemin. Det innebär att sjuka och oroliga äldre, ofta med svikande minne, ständigt tvingas möta nya ansikten och att de som vårdar dem knappt har en aning om vilka de gamla är eller vilka individuella behov de har. Det kan röra sig om 20 olika personer som dyker upp i någons hem under en tvåveckorsperiod.
“Det är människor det handlar om, men i kommunens matriser är de brickor. Vi har så oerhört lite tid med varje brukare och kastas runt i olika områden för att fylla upp för varandra eftersom det hela tiden saknas personal” berättar en undersköterska inom hemtjänsten i en skånsk kommun med tårarna rinnande (Arbetet 3/4 ).
I DN vittnar en anställd på ett äldreboende om att “dementa personer kan gå runt och fråga var deras mamma är. Men man har inte de tio minuterna som behövs för att lugna dem”.
Hur detta kan få pågå år ut och år in är på ett sätt ofattbart, samtidigt inte. Gamla och sjuka engagerar sällan lika mycket som andra grupper. Det innebär att resursfördelningen ser ut som den gör i kommunerna. Det är betydligt enklare för politiker att spara i hemtjänsten än på skolan eller LSS om man vill undvika högljudda protester och arga tidningsartiklar. Personalen går in i väggen och de äldre dör ensamma. Det är stor skam att det ska vara så svårt att behandla människorna som byggt det här landet med värdighet när de behöver det som mest.
Tillsynsmyndigheten IVO måste bli betydligt hårdare och agera snabbare, både mot kommuner och vårdbolag som missköter sig. Frågan är om det inte också är tid att lagstifta om miniminivåer när det kommer till personaltäthet vid vård av sjuka äldre. För så länge situationen inom äldreomsorgen tillåts fortsätta som den gjort de senaste 30 åren, utan att politiken ingriper på allvar, kommer rapporterna om gråtande och sjukskrivna undersköterskor och nedkissade förvirrade äldre att fortsätta dugga tätt.