Mimmie Björnsdotter Grönkvist mär skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Lagen om barnäktenskapsbrott, som gör det olagligt för föräldrar att tvinga eller tillåta sina barn att ingå äktenskap, infördes år 2020. Men tillämpningen gick trögt. Ett år efter att lagen trätt i kraft var det ingen som hade åtalats för brottet (SR 6/8-2021). Samtidigt varnades det om skolbänkar som stod tomma efter sommarlov då flickor förts utomlands och gifts bort.
Nu finns en handfull domar, vilka tydligt visar på varför lagen i sig var ett steg framåt för flickors rättigheter. DN (10/12) rapporterar om ett fall där skolan larmat om att en femtonåring var gravid, men Socialtjänsten valde att lägga ner utredningen.
Flickan hade i Afghanistan gifts bort till sin kusin, enligt föräldrarnas utsago för att skydda henne från talibanerna. De hävdar att det var en nödsituation, något som domstolen avfärdar.
Efter äktenskapet bodde flickan ihop med mannen och blev snabbt gravid. Väl i Sverige agerade föräldrarna inte för att upplösa äktenskapet, trots medvetenhet om att det här är förbjudet för minderåriga att ingå äktenskap.
I artikeln framgår att det var nära att fallet aldrig nådde domstol över huvud taget, efter att socialtjänsten lade ner utredningen. Den ansvariga socialsekreteraren påstod i utredningen att hon inte kände till att det inte spelar någon roll huruvida flickan säger sig ha velat ingå äktenskap – att gifta bort henne som minderårig är fortfarande olagligt i Sverige. Det är en kunskapslucka som inte ska finnas hos människor som har makten att skydda flickor från övergrepp.
Som tur var stod skolan, elevhälsan och kommunen på sig. Lärare som den av flickans lärare som från början uppmärksammade att hon for illa och som enligt egen utsago "skrev en anmälan från hjärtat" eftersom äktenskapet hindrade flickan i sin utbildning och utveckling, behövs det fler av.
Flickor i riskzonen behöver uppmärksammas av vuxna i sin omgivning. Om omgivningen blundar för lagen gör den ingen skillnad för flickors rättigheter. Domstolarna har fått ett viktigt verktyg, men att det används bygger på att fall tar sig till domstol.
För flickorna som drabbas kan det vara svårt, till och med omöjligt, att på egen hand trotsa familjen, därför behöver de ha samhället i ryggen. Förväntan kan inte vara att de på egen hand ska larma och anmäla det som händer med dem. Det gäller både vid barnäktenskapsbrott, och när barn och unga lever under hedersförtryck, vilket kan vara nära sammankopplat och ytterligare försvåra för flickan att vittna mot familjen. Flickor i patriarkala miljöer kan inte förväntas ta sitt liv i egna händer, de behöver det omgivande samhällets hjälp.
Skolan anmälde. En skola upptäckte att en 15 årig flicka från Afghanistan var gravid. Det visade sig att hon levde i ett arrangerat äktenskap. Domstolen upplöste äktenskapet efter anmälan.
Om det som drabbat henne säger den bortgifta 15-åringen nu: "Jag vill glömma allt som hände förut, och sedan vill jag studera och gå vidare och bli läkare och ha ett bra liv."
Det borde Sverige göra alltför att möjliggöra. Inte bara för henne, utan för alla andra flickor inom vårt lands gränser som riskerar att giftas bort, eller redan har gifts bort. Barn ska inte tvingas leva med någon, ofta äldre släkting, deras familj valt åt dem. De ska få välja om framtid som är helt deras egen.