Medarbetare i kommuner och regioner måste, efter den första oktober, ha minst elva timmars sammanhängande dygnsvila under varje period om tjugofyra timmar. De möjligheter som tidigare funnits att göra undantag i kollektivavtalen, som gjort att en del yrkesgrupper kunnat jobba tjugofyra timmar i sträck, kommer bli allt svårare.

Förändringarna är ett resultat av EU-politik. Förra året var EU-kommissionen kritiska till att de svenska kollektivavtal som omfattar kommun- och regionsektorn (bland annat stora delar av vård- och omsorg), inte uppfyller kraven i EU:s arbetstidsdirektiv. Kritiken bottnade i ett klagomål som tidigare inkommit om dygnsvila och arbetspassens upplägg inom den svenska ambulansverksamheten. 

Förändringarna, från EU:s perspektiv, handlar om att försöka skapa ett hållbart och sunt arbetsliv som håller i längden. Men de skärpta kraven från EU har mött hårt motstånd. 

I Stockholm har hundratals brandmän demonstrerat mot förändringarna och samlat in namninsamlingar med flera tusen underskrifter. I Dagens Nyheter kunde man den 10 oktober läsa om hur närmare hälften av Gällivares ambulanspersonal sagt upp sig efter regelförändringarna. I P4 Kalmar har det vittnats om hur de nya välvilliga kraven istället försämrat arbetsmiljön. 

Varför finns då detta missnöje?

Vid första anblick kan det vara svårt att förstå varför arbetstagare inom en rad välfärdsyrken blir så upprörda när EU ställer ökade krav vars syfte är att värna om deras eget välmående. 

Ett svar skulle kunna ligga i det lokala, det egna, självbestämmandet. För stora delar av kritiken består nämligen i hur förändringarna kommer att påverka såväl de anställdas privatliv, som arbetsplatsens drift. 

Kritiken som kom från de tidigare nämnda, protesterande brandmännen, handlade bland annat om just detta. I en artikel i Kommunalarbetaren vittnade några av brandmännen hur familjelivet, exempelvis i de fall där båda föräldrarna arbetar inom yrket, idag är konstruerat efter möjligheten att arbeta tjugofyra timmar i sträck istället för i kortare perioder.

I andra fall kan kritiken handla om att schemat på arbetsplatsen är anpassat efter de anställdas möjligheter att jobba längre pass. För arbetsplatserna är risken nu att fler anställda behövs för att göra samma jobb. De längre passen kan dessutom ha varit något som gjort att fler tyckt det varit värt att pendla lite längre till jobbet, för att därmed också bemanna välfärden på fler ställen i landet. 

Samtidigt är viljan från EU i grund och botten bra. Alla anställda, oavsett vad man arbetar med, behöver regelbunden vila. Både för sitt eget välmående och för att säkerställa kvalitet i de tjänster man faktiskt utför. Kan man vara lika leveranssäker i sitt arbete under timme tjugotre som under de första två?

Men det är också så att den storm som förslaget rivit upp visar på poängen och värdet av lokalt och eget självbestämmande. Att politiker, varken i Sverige eller EU, inte alltid vet vad som är bäst för allt och alla.