2024 uppgår medelinkomsttagarens skatter till 53,1 procent av den totala lönen (medräknat moms och arbetsgivaravgifter). Detta enligt en uträkning från Skattebetalarnas förening.
Avskaffandet av värnskatten är historisk av två skäl. För det första är det en lyckad skattereform som genomfördes av en socialdemokratisk regering. För det andra är det en lyckad skattereform som röstades ned av Moderaterna. Dessutom är det en skattereform som Liberalerna har fått oförtjänt lite kredd för.
Reformen, som genomfördes 2020 efter att Liberalerna drev igenom den i januariavtalet, har nu utvärderats i en rapport från Svenskt Näringsliv. Rapporten visar att skattesänkningen inte bara har finansierat sig själv. Den har till och med ökat skattebasen för de inkomstgrupper som tidigare straffades med högre skatt av att enda skäl – att de är bland dem som tjänar mest.
Problemet är dock att det som kan kallas för “dold värnskatt” fortfarande är orörd. Precis som Svenskt Näringslivs ledning skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (26/5) banar den bevisat lyckade värnskattereformen väg för att slopa avtrappningen av jobbskatteavdraget. Sänkt marginalskatt, alltså. Ett sådant förslag remitterades förra våren, och fick stöd av bland annat Arbetsgivarverket. Det borde därför inte vara omöjligt att implementera före valet 2026, när vi återigen står inför risken att hamna i en situation där högskattevurmarna i Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna får makten över svensk skattepolitik.
Under mandatperioden har skattefrågan kommit i skymundan, såväl prioriteringsmässigt som medialt, på grund av den ekonomiska krisen, den akuta situationen med gängvåld och ökad kriminalitet, klimatkrisen och inte minst geopolitiska katastrofer.
Skatt är viktigt för den gemensamma välfärden, men om skattetrycket är för högt bromsas hela samhällsekonomin.
Nu när ekonomin äntligen är på väg att vända, och när trygghetsreformer är klubbade, måste skattepolitiken återigen bli en högt prioriterad fråga för regeringspartierna. Den springande punkten i frågan är, tyvärr, Sverigedemokraternas inställning till just skattepolitik. Formuleringarna om inkomstskatten i Tidöavtalet är så vaga att det är svårt att lita på regeringens och Sverigedemokraternas intentioner.
Trots att regeringen uttalat att det finns en såpass stor konsensus för just skattepolitiken att några tydliga formuleringar inte behövs, handlar de riktigt konkreta förslag som hittills presenterats endast om sänkt skatt för pensionärer. Viktigt, förstås, men likväl en reform som inte gynnar vare sig trettionågontingare i storstäderna som väntar med att skaffa barn för att de känner att de inte har råd eller de ekonomiskt pressade barnfamiljerna på landsbygden. Högskattesamhället tynger fortfarande människor i sandwich-åldern, de som stressar mellan jobb, barnbarn och sina föräldrar på äldreboendet.
Moderaterna har uttalat att man under mandatperioden vill avskaffa det som partiet kallar för ”skadliga symbolskatter”. Grattis, alla techmiljardärer. Trist, för er, alla ST-läkare, rektorer och mellanchefer. Det är medelklassen som behöver avtrappningar och lägre skattetryck, som ska känna motivation att utvecklas på arbetsmarknaden och – om man blir sugen – sälja den trånga trerummaren i Stockholm och flytta till ett hus med trädgård i Burträsk eller Arvidsjaur.
Det är tydligt att Sverigedemokraterna saknar plan, saknar idéer, och samtidigt pressar på för högre utgifter, vilket på sikt kan leda till att de skattereformer den breda medelklassen förtjänar får stryka på foten.