Mikael Bengtsson: Stefan Löfven och konsten att prata men ingenting säga

Statsminister Stefan Löfven (S) har sparkat igång den politiska hösten.

Med ett digitalt sommartal på SSU:s kursgård Bommersvik utanför Södertälje.

Stefan Löfven kommer inte att gå till historien som en man med talets stora gåva. Det är lätt att uppleva honom som stel och obekväm i politiska debatter och i tal. Mycket bättre med åren har det heller inte blivit.

Men så plötsligt i våras, i samband med att coronaviruset började få fotfäste i Sverige, steg statsmannen Löfven fram.

Med myndig och tydlig stämma, och med allvarsam blick, inskärpte han allvaret i det svenska folket och förkunnade vad som komma skulle. Men nu när det var dags för sommartal var allt det där som bortblåst igen.

Statsministerns handfallenhet i allehanda offentliga sammanhang börjar bli en belastning för Socialdemokraterna.

Löfven började med att hylla sjukvården, påminde sedan om att krisen långtifrån är över och att Sverige inte kan/ska gå tillbaka till hur det var förut – det vill säga innan coronakrisen blev en kris av historiska proportioner.

Några meningar in i talet kom vad som hade kunnat bli talets nyckelstycke: ”Vi upplever en prövande period. En tid där vi sett både brister och styrkor i vårt samhälle. Och i dag vill jag tala om hur vi ska bygga det samhället starkare när vi väl är igenom krisen.”

Att vilja är en sak, att göra det är någonting helt annat.

Frågan hur det ska göras, det som ska göras, förblev obesvarad. Förutom att det ska göras tillsammans.

Det är anmärkningsvärt. Inte minst med tanke på att budgetförhandlingarna med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är på väg in i sitt slutskede. Om en månad ska regeringens budgetproposition presenteras.

Så även om Stefan Löfven gjorde en slät och intetsägande figur så har hans talskrivare gjort en ännu mer slät och intetsägande insats. För inte kan det väl vara så att Stefan Löfven själv skriver sina tal.

Så vad fick vi veta? I princip det som vid redan vet från otaliga presskonferenser med Folkhälsomyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och allehanda specialister. Att hjältar i vardagen gjort heroiska insatser.

På andra sidan coronapandemin, den värsta på 50 år, den värsta sedan spanska sjukans dagar, har ruskat om Sverige rejält. Trygghet har förbytts i osäkerhet. Ingen har alla svar. Fåtalet tror sig ha några.

Sverige befinner sig i kris. Många vill veta hur regeringen tänker. Hur den vill att Sverige ska ta sig ur krisen, inte bara att det ska göras.

Att en statsminister i ett sådant läge nöjer sig med att berätta att han vill bygga ett nytt samhälle på andra sidan krisen, utan att tala om hur det ska göras, är inte bara illa, det är väldigt illa.

Frågan är hur vårdköerna ska bli kortare igen.

Hur kultur och idrott ska klara sig genom krisen.

Vilka åtgärder som planeras för att kunna möta den befarade snabbt ökande arbetslösheten.

Hur bristerna inom äldreomsorgen ska åtgärdas.

Hur den allt grövre gängkriminaliteten ska kunna stoppas.

Uppräkningen hade kunnat fortsätta ett bra tag till.

Det här är frågor som många vill ha svar på. Självklart går det inte att ge svar på allt. Det är mycket som ingen vet någonting om. Däremot borde man kunna kräva av en statsminister att hen berättar vad hen vill och hur det ska göras.

Och i vilken ordning.

Det kändes som om Stefan Löfven var, likt biskop Brask, nödd och tvungen att hålla ett sommartal – trots att han egentligen inte hade någonting att säga.

Det är bara att hoppas på att statsminister Löfven inte är lika visionslös som hans tal var.