Tidigare i våras överlämnade Riksrevisionen en granskningsrapport rörande utlokaliseringen av myndigheter utanför Stockholm mellan 2004 och 2020 till regeringen. Myndighetens granskning omfattade 46 myndigheter med särskilt fokus på tre av dessa; Arbetsförmedlingen, Elsäkerhetsverket och Naturvårdsverket.

Rapporten “Etablering av myndigheter utanför Stockholm – små regionala bidrag utan äventyrad effektivitet på lång sikt” visar att effekten av att placera myndigheter utanför huvudstaden har blivit en stärkt lokal och regional arbetsmarknad på flera håll, samt en besparing på flera miljoner i lokalkostnader för staten. Myndigheternas möjligheter att bedriva verksamhet effektivt har inte minskat av att de ligger ute i landet och dessutom kan man se en minskad personalomsättning, något som naturligtvis även det är mycket positivt.

Samtidigt kunde Riksrevisionen konstatera, att även om det finns ett tydligt definierat politiskt mål att placera myndigheter på andra platser än i Stockholm, och effekterna när man gör så uppenbarligen positiva, har koncentrationen av statliga jobb till Stockholm fortsatt att öka. Uppenbarligen finns det någonstans i systemet fortfarande en praxis som gör att man uppfattar att det är enklast och mest självklart att inrätta statliga tjänster i Stockholm. Kanske handlar det om föreställningen om att det är lättast att få tag på rätt kompetens där, eller så stirrar man sig blind på att det initialt kan innebära ökade kostnader att flytta en myndighet istället för att väga in den långsiktiga nyttan av omlokaliseringsbeslut.

I dagarna överlämnade regeringen en skrivelse till riksdagen där man redovisar sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer. Statsminister Ulf Kristersson (M) och civilminister Erik Slottner (KD) menar att de välkomnar Riksrevisionens granskning och i huvudsak instämmer. Samtidigt uttrycker de sig på ett sätt som får det att låta som att myndigheter placerade utanför Stockholm har svårare att bedriva en effektiv verksamhet, något som alltså inte stämmer. Regeringen bedömer också att den “för närvarande har tillräckliga verktyg för att kunna göra löpande avvägningar och uppföljningar i arbetet med att sprida de statliga arbetstillfällena över landet”.

Hade så verkligen varit fallet skulle antalet statliga myndigheter och statliga jobb som placeras i Stockholm knappast fortsätta öka. Att regeringen väljer att ignorera Riksrevisionens råd om att det krävs mer kraftfulla åtgärder för att skapa en jämnare fördelning av statliga arbeten mellan Stockholm och övriga delar av landet är därför beklagligt.

I slutänden handlar det om flera saker. Som att hela landet ska leva. Och att kompetens inte bara finns i huvudstaden. Tvärtom kan kunskapen inom vissa områden vara bättre på andra håll. Dessutom finns bland befolkningen en allt större rörelse ut från storstäderna. Digitaliseringen har gjort det möjligt att leva, bo och arbeta nästan var man vill och alla myndighetskontor behöver inte ligga i Stockholm.

De statliga myndigheterna är dessutom en angelägenhet för hela riket och alla medborgare. Därför bör även den statliga närvaron finnas över hela landet. Något regeringen Kristersson inte riktigt verkar förstå.