Måndagen den 14 augusti krävde en enig opposition i justitieutskottet att ordföranden Richard Jomshof (SD) avsätts. Greppet lär vara hittills oprövat i Sveriges riksdag – ett utskott har aldrig röstat om något sådant tidigare. Så länge Jomshof har Tidöpartiernas stöd lär han dock sitta säkert i ordförandestolen, oppositionen saknar egen majoritet i utskottet och det vore sensationellt om någon ledamot från något av regeringspartierna skulle rösta på att han avsätts.
Orsaken till att oppositionen vill bli av med Richard Jomshof är hans kontroversiella uttalanden om islam. Plus att han nyligen delat ett uttalande i sociala medier som kallade statsminister Ulf Kristersson och andra moderata ministrar för “pseudointellektuella ynkryggar”. Själva inlägget länkade till händelsen där en kvinna i Danmark rev sönder en koran. “En ‘islamofobisk’ handling eller ett fullt legitimt uttryckssätt? Jag vet i varje fall var jag står i frågan”, var Jomshofs egen kommentar till inlägget.
Med början vårvintern 2022 har flera uppmärksammade koranbränningar ägt rum på olika platser i Sverige. Påsken det året ledde flera till våldsamma upplopp och våld mot ordningsmakten. Utöver uppmärksamheten i svensk media gav händelserna stort eko i muslimska delar av världen.
Även om säkerhetspolisen ännu inte formellt höjt nivån på hotbilden mot landet har den givetvis höjt vaksamheten. Regeringen har också skärpt bevakningen vid gränserna och ökat kontrollen av inresande. Att det finns en hotbild är uppenbart och Storbritanniens utrikesdepartement varnar nu brittiska medborgare för att besöka Sverige på grund av ökad risk för terrorattentat.
Samtidigt använder Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan koranbränningarna i Sverige som förevändning att inte låta vår anslutning till Nato bli ratificerad. Detta dilemma har lett till en debatt om lakuner i yttandefrihetslagstiftnintgen, en grundlag. Vi borde återinföra någon form av hädelseparagraf i strafflagen, alternativt införa rättsligt skydd för heliga skrifter. Eller åtminstone skriva om ordningsstadgan för att lättare kunna styra bort koranbrännare från det offentliga rummet, har det bland annat hetat.
Den kulturrelativistiska och identitetspolitiska delen av vänstern har till och med lyckats trassla in sig i ett resonemang att muslimska kvinnor ska få lov att bränna koranen, men medelålders kristna cismän definitivt inte. Som om yttrandefrihet skulle vara villkorad av vem som säger någonting och varför.
En förhöjd risk för terrorattacker och Natomedlemskapets osäkra framtid ställer onekligen statsminister Ulf Kristersson och hans regering inför ett dilemma. Men att på något sätt inskränka yttrandefriheten vore att ge efter för utpressning från diktatorer och envåldshärskare som själva rutinmässigt trampar på fri- och rättigheter. Det finns heller ingenting som säger att utpressningen skulle upphöra för det. Tvärtom lär kraven fortsätta om man till en början gjorts till viljes.
Sverigedemokratiska medlemmar har en lång historia av förgripligt eller allmänt osmakligt beteende på sociala medier. Men justitieutskottets ordförande har givetvis sin fulla rätt att dela eller påstå vad han vill på sociala medier – inom lagens råmärken.
Jomshofs ståndpunkt kring islam får därför stå för honom – bara statsministern står upp för yttrandefriheten.