Unga män i leasade bilar sökte sig från andra områden till Kungsholmens baksida. De boende som, trots att de valt att bosätta sig nästan mitt i huvudstaden gärna ville ha lugn och ro, blev upprörda över sin störda idyll.
Denna sommar utspelar sig dramat än mer centralt i huvudstaden: på Strandvägen på Östermalm. Stadsdelsförvaltningen har agerat, och satt upp vägspärrar runt parkeringen på kajen för att de unga männen i grupp inte ska kunna parkera och busköra där under sena kvällar.
Runtom i Sverige höjer nog många på ögonbrynen. Problemet är inte nytt. Unga män med dominansbeteende, som rör sig i stora grupper och manifesterar sin fysiska makt i det offentliga rummet, har länge varit vardag i mindre orter i Småland, Skåne och på många andra håll i vårt land. Samt, naturligtvis, i förorterna bara några kilometer från Strandvägen och Hornsberg.
Klassperspektivet är uppenbart. När otryggheten drabbar småorter på småländska höglandet eller socialt utsatta förorter långt ut på tunnelbanelinjen står politiken maktlös. På överklassens Strandvägen tar det inte många dagar från det att problemet uppmärksammas, till att vägspärrar sätts upp. Det finns naturligtvis också en dimension av centrum/periferi i frågan. När problem uppstår mitt i huvudstaden anses det påverka oss alla – i Vetlanda eller Simrishamn anses samma problem enbart beröra lokalbefolkningen.
Men kanske kan även förortens och den lilla stadens invånare dra nytta av den uppmärksamhet stöket på Strandvägen skapat. Machokulturen bland unga män är förödande för tryggheten och trevnaden i ett samhälle, och måste brytas. Dominansbeteende, manifestationer av styrka och makt, hör inte hemma i våra gemensamma miljöer.
Sverige uppfattas ibland som exotiskt. Här finns starka normer kring mjukismannen, som tar pappaledigt och delar lika på förskolehämtningarna. Män kan bli sjuksköterskor, män kan gråta, två män kan gå hand i hand över torget och kyssa varandra om de vill det. Mansrollen är både flexibel och bred. Men vi har låg tolerans för machomannen, för den våldsamme mannen som sätter sig bredbent i kollektivtrafiken och tar upp mer än en plats. Det är, ur ett internationellt perspektiv, exotiskt och annorlunda. Och vi bör värna det – för både männens och kvinnornas skull.
Stöket på Strandvägen är inte den första varningsklockan, tvärtom. Men det är hög tid att vi lyssnar, och med stor kraft tar fajten för mjukismannens norm.