Det finns stora planer för högre utbildning på Campus i Skellefteå. En utmaning blir att hålla avhoppen på en låg nivå.
Lärare, ingenjör och sjuksköterska är yrken som har två saker gemensamt, utöver att de kräver högskoleutbildning. De är såväl samhällsbärande som bristyrken. Det är ett problem, som samhället gärna vill utbilda bort.
Men utbyggda utbildningar, som erbjuder platser till fler av de sökande, är ingen automatisk lösning. Särskilt inte om de sökande redan är mycket få. Som på lärarutbildningen, vilken för några år sedan uppmärksammades eftersom färre unga sökte dit än till Paradise Hotel. I fjol var det så få som sökte lärarprogrammet på Borås Högskola att de behövde varsla personal.
En målsättning, utöver tillräckligt antal platser, behöver vara att förbättra genomströmningen, att se till att de som påbörjar utbildningen faktiskt avslutar den. Det är ämne för en ny rapport från Riksrevisionen.
Tillsynen är välbehövlig. Utbildningarna till högskoleingenjör förlorar drygt hälften av studenterna innan examensdagen, på grundlärarprogrammet handlar det om 39 procent av studenterna, bland sjuksköterskorna 26 procent.
Att hålla avhoppen på en låg nivå är extra viktigt för en stad som Skellefteå eftersom den högre utbildningen ska expandera på orten under de kommande åren. Om Skellefteå University Alliance ska lyckas måste studenterna vilja gå hela utbildningstiden.
Med det inte sagt att alla avhopp är likadana, eller lika onödiga. Bland högskoleingenjörer är det både många som hoppar av i början – för att de inte klarar av att hålla jämna steg med utbildningen – och många som hoppar av mot slutet – efter praktiken, i många fall för att de redan fått erbjudanden om jobb. Vem behöver ett diplom då?
Men eftersom utbildningsplatser är en kostnad för skattebetalarna, och högskolor och universitet till följd av hur finansieringssystemet är uppbyggt förlorar pengar när studenter inte avslutar sina kurser, är det ett problem. Så även för de studenter som plockar ut studielån, utan att det leder till en examen som ger bättre förutsättningar för att betala tillbaka dem.
Ett av revisionens förslag är så enkelt att det nästan är märkligt att det inte redan är verklighet. Nämligen att studenter ska ha en skyldighet att anmäla studieavbrott till lärosätet. Det borde vara en självklarhet, att man inte slutar genom att skolka från föreläsningar utan att höra av sig. Sådana spökstudenter gör det svårare för lärosäten att planera sin verksamhet, och försöka förebygga avhopp.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Dessutom föreslås att lärosätena automatiskt ska utfärda examensbevis till de som fullföljt en utbildning. Högre utbildning ställer stora krav på studenten, flitens lampa måste lysa för att ta sig fram till examensdagen. Att vissa ändå sätter så lågt värde på sin examen att de inte orkar ansöka om den är obegripligt, men uppenbarligen inte olösligt som problem.
Riksrevisionen föreslår även att man bör bygga ut studievägledningen, men här finns det viss anledning till skepsis kring hur verkningsfullt det kan bli, särskilt som alla studenter inte använder sig av den. Att minska risken för "felval" är förmodligen svårt, särskilt som vissa inte känner att de valt fel förrän de sitter där i klassrummet. Så få avhopp som möjligt är en lovvärd ambition, men siffran kommer aldrig komma ner på noll. Alla får det inte rätt på första försöket, och ett yrke ska man förhoppningsvis stå ut i hela livet. Särskilt när det kräver en lång utbildning.
Regeringen borde omsätta de kloka insikterna från Riksrevisionen i konkret politik. Att många studenter hoppar av kostar både tid och pengar – för studenterna själva, såväl som samhället i stort.