Det handlar om minuter, ibland sekunder.

När ambulansen dröjer finns det alltid en risk att människoliv går förlorade.

Region Västerbotten har problem. Inte minst ekonomiska sådana. Sparkraven har avlöst varandra.

Men problemen stannar inte där. I Umeå har ambulansen svårt att få verksamheten att fungera.

Många jobbar mycket övertid. Enligt ambulanssjuksköterskan Mattias Larsson, förtroendevald för Vårdförbundet på ambulansen i Umeå, handlar det om i genomsnitt 100 timmar övertid per person och år.

För att lösa problemen i Umeå flyttades en av Skellefteås tre nattambulanser till Robertsfors.

Trots personalens varningar och protester. De menade bland annat att patientsäkerheten i Skellefteå var hotad.

Vår blev sommar och sommar blev höst.

Dags att sammanfatta. Hur det gick?

Sedan ambulansen flyttades till Robertsfors den 1 juni har det skrivits 25 avvikelser angående ambulansen i Skellefteå. En avvikelse är (på ren byråkratisvenska) en ”händelse som medfört eller som hade kunnat medföra något oönskat”.

Det kan handla om allt från brister i bemötandet till att ambulansen inte snabbt nog är framme på en olycksplats.

Av de 25 avvikelserna är minst fyra så kallade prio 1-larm, det vill säga larm som rör livshotande symptom eller skador.

Norranreportern Jenny Petersson har gått igenom avvikelserna. I gårdagens Norran (7/9 2020) redovisar hon ett axplock. Det är ingen angenäm läsning.

Det handlar om resurser, men det handlar också om bristande kompetens.

Enligt Jani Sundqvist, verksamhetschefen för ambulanssjukvården i Region Västerbotten, har det till exempel hänt att SOS Alarm inte dirigerat om en ambulans från ett mindre viktigt uppdrag till ett viktigare.

Det ska ha skett vid ett flertal tillfällen i sommar.

Det är mycket allvarligt.

Självklart finns det en gräns för hur många ambulanser och vilken kompetens det ska finnas i Västerbotten. Men det finns också en gräns för i vilken utsträckning liv ska riskeras på grund av resursbrist och/eller felbedömningar hos larmoperatören.

Är det ont om ambulanser, som det uppenbarligen är i Skellefteå, så får färre åka ambulans till akuten, samtidigt som fler får vänta längre på att ambulansen anländer.

Det handlar om människoliv och det handlar om förtroendet för sjukvården.

Uppenbarligen är det så att politiker och tjänstemän behöver sätta sig ner tillsammans med fack och SOS Alarm och bestämma: vad vill vi ha, vad behövs för att uppnå det och hur mycket får det kosta. Gör det.