Vi lever i ett samhälle i förändring.

Ska vi kunna begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader måste vi ha ställt om till ett utsläppsfritt energisystem senast 2050.

Och för att klara det måste, med en sannolikhet som gränsar till visshet, mer el produceras. Grön el.

Långsamt börjar det gå upp för stockholmare, göteborgare, malmöiter och andra bosatta ”söder om Dalälven” att tiden är inne för att vara med och dela på ansvaret för energiproduktionen, för den massiva utbyggnaden av vindkraft som pågår.

Sverige är vackert, fantastiskt. I norr finns fjällen, de ursinniga forsarna, norrskenet, tystnaden och lugnet. Längs kusterna skärgården, de pittoreska fiskelägena – de som ännu finns kvar – skärgårdsöarna med sina sommarstugor. Spegelblanka insjöar.

Allt det där är självklart värt att bevara. Sett ur ett lokalt perspektiv.

Men inte allt överallt. Vi måste också kunna lyfta blicken. Om vi inte vill att klimatet ska kollapsa måste vi tänka i fler annorlunda banor.

Även om vindkraftverk och högspänningsledningar stör utsikten, inte passar in i landskapsbilden, är det någonting som vi måste lära oss att acceptera. Och det oavsett var i Sverige vi bor.

Det som händer det händer i Norrland. Främst i Norr- och Västerbotten för att vara lite mer precis. Batterifabriken i Skellefteå, LKAB:s jätteinvesteringar, gruvan utanför Pajala och satsningarna på grönt stål i Luleå och i Svartbyn utanför Boden.

”Norra Sverige står inför en investeringsvåg av aldrig tidigare skådad nivå. Uppemot 1 000 miljarder kronor investeras i grön stålproduktion, batterifabrik, utökad energiförsörjning och samhällsutveckling”, skriver till exempel Richard Carstedt (S), regionråd i Västerbotten, och Nils-Olov Lindfors (C), regionråd i Norrbotten, i en debattartikel i Aftonbladet (10/4 2021).

De flyttlass som förr hade för vana att gå från norr till söder kommer i framtiden att gå från söder till norr.

Därför måste också den ensidiga bilden av Norrland som varande en exportör av billiga råvaror – skog, malm och elproduktion via vattenkraft – förändras. Nu är nya tider. Den elkraft som tidigare så frikostigt exporterades söderut kommer att behövas i norr.

Det finns en företeelse som är en styggelse, ett hot mot samhällets utveckling. Det är nimby. En akronym (= initialförkortning) för frasen ”not in my backyard”. Termen används för att beskriva boendes opposition mot ett planerat byggnadsprojekt, ett planerat infrastrukturprojekt i deras närhet. Projektet kan förvisso anses behövas, men då någon annanstans.

Det kan handla om allt från lokala byggprojekt i de centrala delarna av Skellefteå, där boende protesterar, rädda för att mista kvällssolen på balkongen, till vindkraftsprojekt i skärgården som stör utsikten. Bygg gärna, men inte här.

Samhällsplaneringen har blivit en utmaning för det lokala politiska etablissemanget.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och politisk chefredaktör på socialdemokratiska Sydöstran i Blekinge, skriver i en debattartikel i Dagens Samhälle (13/2 2017): ”Syftet med nimby-argument är att på bästa sätt dölja sina egoistiska strävanden och förkläda särintresset till allmänintresse.”

Där slog han huvudet på spiken.

Vi lever i ett samhälle i förändring. Det som var självklart för bara några år sedan, till exempel att norra Sverige snällt och lydigt skulle exportera el till industrierna längre söderut, gäller inte längre.

Den gröna omställningen gör att det inte kommer att bli så mycket el över i norr, om ens någon, trots den massiva utbyggnaden av vindkraft. Europas största vindkraftspark, Markbygden 1101 utanför Piteå, är ett exempel.

Norr- och Västerbotten har vad som krävs för att inneha en av huvudrollerna i den gröna kapplöpning som ska rädda klimatet. Men för att det ska kunna göras behöver en större del (kanske all) el som produceras här också användas här.

Det behöver byggas mer vindkraft, inte bara i norr utan även söderut. Utsikter kommer att skymmas; över land, över sjö och över hav. I Stockholms skärgård, längs den skånska sydkusten. Flygvapnet kommer kanske fortsättningsvis inte att kunna flyga hur de vill var de vill.

Det är priset som alla måste vara beredda att vara med och betala för att rädda klimatet.

Men då måste nimby förvandlas till yimby (= yes in my bakyard).

Och det oavsett om det gäller höghus i centrum, vindkraftsparker eller högspänningsledningar.

Att ljuset kommer från norr det vet vi. Men därmed inte sagt att den elektricitet som ska tända lampan/ljuset också ska göra det.