Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Den svenska socialtjänsten har de senaste åren beskyllts för att kidnappa muslimska barn, i vad som av Myndigheten för psykologiskt försvar benämnts den största påverkanskampanjen mot Sverige någonsin. Den så kallade LVU-kampanjen spred sig under 2022 som en löpeld på nätet och i utländska medier, på Tiktok och i Al-Jaazera.
Kampanjen ledde till att terrorhotnivån i Sverige höjdes, och skakade om svensk socialtjänst i grunden. Hotbilden mot socialsekreterare ökade, i en enkät svarade var tredje handläggare som jobbar i ett utsatt område att de drabbats. Vissa har tvingats bära personlarm, och har vittnat i Uppdrag Granskning (6/3) om hur de fått motta dödshot och hot om att deras barn ska skadas.
Den uppiskade stämningen fick dessutom familjer att bli rädda för Socialtjänsten. För vissa blev rädslan så stark att de lämnat Sverige, eller åtminstone övervägt att göra det.
Nu visar en ny rapport från Socialstyrelsen att kampanjen saknar grund. Muslimska barn omhändertas inte oftare än andra barn, justerat för familjernas socioekonomi. Tvärtom. Barn med två utlandsfödda föräldrar från länder där majoriteten är muslimer omhändertas mer sällan än barn i motsvarande förhållanden, men med svenskfödda föräldrar.
Det vore dock naivt att tro att en myndighetsrapport automatiskt kommer att reparera den söndertrasade tilliten för socialtjänsten som kampanjen bidragit till. I ett inslag på SVT (2/3) om rapporten belyser man även föreningen Mamma United, som försöker bygga upp tillit mellan föräldrar och myndigheter, där den har raserats. Latifa som intervjuas hade tidigare en negativ bild av socialtjänsten, men har genom föreningen fått en annan bild. Sådana insatser kommer att behövas i stor omfattning.
En uppenbar risk som framträder i rapportens resultat, är annars att barn till utlandsfödda föräldrar blir bortglömda i större utsträckning än andra. Att de och deras familj inte får hjälp som de skulle kunna dra nytta av. Det finns många betydligt mindre invasiva insatser än omhändertagande, men rädsla för socialtjänsten direkt tar barnen kan leda till att föräldrar drar sig från att själva söka upp hjälpinsatser. Eller till att medmänniskor runt omkring drar sig för att orosanmäla.
Rädslan riskerar att göra att barn far illa i det tysta, och till att vissa barn får lida just på grund av deras föräldrars bakgrund. Det kommer därför att krävas ett enormt arbete med att bygga upp det förtroende för svenska myndigheter som har raserats. Men det finns ingen annan väg framåt. Skadan som LVU-kampanjen orsakat måste läkas.