Regeringen har tidigare aviserat att skatten på cigaretter kommer att höjas, samtidigt som skatten på snus sänks. Som med alla politiska förslag, har beslutet att skatten på snus ska minska, mötts av en del kritiska röster. Inte minst från organisationer som arbetar med frågor som rör cancersjukdomar samt hjärt- och kärlproblematik. Regeringen å sin sida menar att alla åtgärder som bidrar till att minska rökningen är bra.
I sak har båda sidor sina poänger.
Generellt är rökning värre än att snusa, exempelvis är kopplingen mellan cancerrisk och rökning större än den mellan samma sjukdom och att snusa. Därutöver för rökningen med sig sina negativa effekter även för omgivningen, något som inte snuset gör. Det finns ingen passiv snusning.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att även snus för med sig hälsorisker, risker som alltså ökar desto mer man snusar. Ett annat problem är att hälsoeffekterna av snusanvändning inte är lika väl utredda och belagda i forskning som de för rökning.
I grund och botten handlar inte de olika åsikterna i frågan om vem som har mest fakta på bordet. Istället skär konfliktlinjen igenom olika syn på folkhälsa. Om politiken ska drivas efter ett skademinimerande perspektiv eller med fokus på en nollvision.
26 procent av EU:s befolkning är rökare, bland 15-24 åringar är siffran 29 procent. I Sverige ser siffrorna däremot helt annorlunda ut.
Enligt Folkhälsomyndigheten röker 5 procent av svenskarna ibland, samtidigt som 6 procent röker dagligen. Bland unga har cigarettanvändningen både för de som går i årskurs 9 och andra året på gymnasiet minskat med omkring 30 procent på 10 år. Även om man ser till samtliga svenskar har cigarettanvändningen minskat i Sverige.
En del av förklaringen mellan det europeiska och svenska cigarettbruket kan mest troligt handla om att snuset har tagit cigaretternas plats. För de senaste åren har nämligen snusanvändningen i Sverige ökat.
En inte alltför vild gissning är att det ökade snusandet kan förklaras med det vita snusets inträde. Snus som alltså inte innehåller tobak utan enbart nikotin.
Ur ett skademinimerande perspektiv är den svenska utvecklingen positiv. Enligt en tysk studie för det vita snuset med sig långt färre hälsorisker än vad cigarettrökning gör. Därmed byter alltså konsumenterna ut en väldigt skadlig produkt mot en som inte är lika dålig, men inte heller bra.
Ur ett nollvisionstänk är inte heller bruket av det vita snuset att föredra – då varken tobak eller nikotin bör användas överhuvudtaget. Det är förstås en rimlig ståndpunkt som bygger på samma logik som att vi egentligen bör motionera flera gånger i veckan, minimera vårt sockerintag, undvika processad mat och sova minst 8 timmar per dygn. I sak är det rätt.
Problemet, ur folkhälsoperspektivet, är den mänskliga faktorn.
Vi orkar inte alltid laga mat från grunden, att konsekvent hålla i träningsrutiner är svårt, vi kanske faller för tobakanvändningens grupptryck under gymnasieåren. En bra folkhälsopolitik ska förstå allt detta – samtidigt som den reducerar de allra värsta inslagen. Oavsett om detta är att reglera vad som får finnas i halvfabrikat eller pragmatiskt motarbeta cigarettanvändning.
Ett perspektiv där vi jobbar med den mänskliga faktorn, snarare än emot den. Där cigaretter kanske får bli tobaksfritt snus istället.