"En hållbar plats för en bättre vardag." När Skellefteås kommunfullmäktige beslutade om budget för 2025 var det detta budskap som smyckade salen.
Kom och bo här! I vår kommun finns livskvalitet, ren luft, spännande arbetstillfällen och en sund balans mellan jobb och fritid.
Otaliga är de svenska kommuner som kommunicerar detta och förväntar sig att just deras hemvändare, jämte nyfikna potentiella nya inflyttare, ska lyssna. Men i ett land utan nämnvärd invandring och ett illavarslande lågt barnalstrande är sådana insatser en del av ett nollsummespel. Resultatet blir i somliga fall bara förvirrat: fjällrännare som doppar tårna i Hemavan, Kittelfjäll eller Ammarnäs ett par månader om året, eller byggjobbare som tillfälligt invaderar Skellefteå, Luleå eller Gällivare för att sätta i ordning nästa stora fabrik.
Vad stat, region och kommun i stället behöver fundera på är vad som egentligen gör att en människa eller ett företag vill etablera sig på en plats och bidra dit. Och hur detta kan möjliggöras och kultiveras oavsett om det rör sig om många eller få, eller ökar eller minskar i antal.
Tidigare i april släppte SNS rapporten ”Sveriges regionala dynamik. Historiska trender och framtidens utmaningar” som satte fingret på just denna problematik. Den uppmärksammade vad många redan visste: att de regionala ekonomiska skillnaderna i Sverige är stora, större än på nästan 100 år.
Nytt i sammanhanget är att Stockholmsregionens dominans tycks ha mattats av sedan år 2015, vilket kan antas bero på breddade möjligheter till distansarbete, den ökade betydelsen av viktiga naturresurser och tillgången till el. I samband härmed har exempelvis norra Norrland börjat agera draglok för landets tillväxt.
Huruvida norrlandskustens era kommer att återgå till en parentes i svensk ekonomisk historia vid en avstannad grön omställning, eller om Northvolts konkurs bara kommer att utgöra ett irriterande farthinder på resan mot en ny guldålder, är än så länge en öppen fråga.
Vad som däremot är sant är att den svenska regionalpolitikens utformning blivit passé. Det är naturligt att ekonomiska skillnader mellan olika platser uppstår. Somliga regioner har specifika tillgångar, såsom naturresurser, kompetens och infrastruktur, som över tid kan bli mer eller mindre intressanta.
Karin Källström är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Alltför stora regionala klyftor kan dock leda till samhälleliga utmaningar. De senaste årens debatter kring vindkraftsetableringar, sjukhusnedläggningar och behovet av ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem visar att en alltför stor obalans mellan var ekonomiskt värde produceras och var befolkningen är bosatta bidrar till demokratiska sårigheter.
Med det i åtanke är det problematiskt att det svenska skattesystemet vilar på uråldriga tankar. Först den om bosättning – det är problematisk att de flesta skatter betalas där människor bor och inte där värdena skapas. Sedan den om centralisering – där den svenska industripolitiken under efterkrigstiden mötte svårigheter eftersom de som varit bofasta på en plats under en längre tid inte flyttade på sig så lätt. Till Socialdemokraternas förtret fanns helt plötsligt en massa folk med släkt, dialekt, traditioner och kultur som var ovilliga att flytta från Åsele till Årsta.
Frågan om vilken del av landet som är närande respektive tärande har alltid varit svår att besvara. Idag är den omöjlig. Med ett geografiskt upplöst arbetsliv behöver systemet för skatter och kommunal och regional utjämning uppdateras.