Surrogatmödraskap är ingen enkel fråga. Människors oändliga längtan efter ett barn vars DNA de delar eller som de inte kan få på något annat sätt än att hyra en annan – ofta ekonomiskt utsatt – människas kropp, ställs mot en individs hälsa, frihet och ibland också liv.
Ändå verkar det som att svenska medier gör vad de kan för att måla ut processen som okomplicerad. De eventuella problem som lyfts är inte hur utsatta kvinnor utnyttjas eller hur barn fråntas sitt rätten till sitt ursprung, utan hur covidrestriktioner, kriget i Ukraina och svensk lagstiftning försvårar för beställarföräldrar.
Sveriges kvinnoorganisationer, paraplyorganisation för den svenska kvinnorörelsen, har i en aktuell rapport med namnet “De osynliga” granskat de stora mediernas rapportering om surrogatmödraskap under 2020, 2021 och 2022. Sammanlagt handlar det om 102 artiklar och inslag. Bara nio procent av dessa lyfter de kritiska aspekterna av surrogatarrangemang. I hela 70 procent av skildringarna verkar syftet istället vara att normalisera handeln med kvinnors fertilitet. I endast 21 procent av fallen har journalisten valt att balansera olika aspekter.
Att det huvudsakligen är de beställande föräldrarnas eller surrogatförmedlingarnas perspektiv som utgör grunden för de reportage och nyheter som görs om surrogatmödraskap i svensk media är allvarligt. Inte minst eftersom det i praktiken innebär att kvinnorna som genomgår en graviditet för någon annan, liksom de barn som kommer till på det här sättet, tystas, medan en industri som framförallt bygger på fattiga kvinnors desperation legitimeras och normaliseras.
I Sverige och stora delar av EU är surrogatarrangemang inte tillåtna. Vidare gäller i vårt land den så kallade moderskapsprincipen, vilken innebär att det alltid är kvinnan som föder barnet som betraktas som barnets mor. Vid surrogatmödraskap innebär det att de tilltänkta föräldrarna måste adoptera barnet. I föräldrabalkens del om adoption anges dock att sådan bara får godkännas om ersättning inte har utlovats och om samtycke har inhämtats efter att mamman har återhämtat sig från förlossningen. Tvärtemot vad som sker vid surrogatarrangemang alltså. Ändå kommer omkring 200 barn som fötts genom surrogat till Sverige varje år. Det innebär att det i dag är vanligare än internationell adoption. Även betydligt vanligare än nationell adoption, om man räknar bort de fall då ett barn adopteras av en bonusförälder.
Att utvecklingen ser ut som den gör beror naturligtvis på flera saker. Men medias myspysiga solskenshistorier med kändisfamiljer och andra som använt sig av surrogatförmedlingar bidrar tveklöst till det ökade intresset. Den inskränkning av kvinnors kroppsliga integritet och reproduktiva rättigheter som surrogat innebär mörkas ned. Likaså de fysiska, psykiska och medicinska risker utsatta kvinnor tar för att tillfredsställa någon annans önskemål. Det är inte seriöst.
Sveriges kvinnoorganisationer uppmanar i sin rapport svenska journalister att i högre grad anstränga sig för att hitta och lyfta surrogatmödrarnas röster och perspektiv och skildra surrogatindustrins mörka baksida. Förhoppningsvis lyssnar medierna. Att skildra människors starka barnlängtan är en sak. Men att det stora flertalet journalister ignorerar vad surrogatarrangemang i praktiken innebär och leder till och därmed bidrar till ökad efterfrågan är oacceptabelt.