Sverige har under lång tid generöst tagit emot många flyktingar och andra människor som velat invandra hit. I grunden en god sak. Här är det förhållandevis tryggt och människors frihet att leva som de vill är stor. Samtidigt har generositeten haft ett pris. Integrationen har inte fungerat och utanförskapet växer snabbt. I framför allt de större städerna har misären blivit ohållbar då många trängt ihop sig i små bostäder avsedda för en eller max två personer. Ansamlingen av människor med liknande bakgrund och utan kontakt med majoritetssamhället har även gjort att vägen till egenförsörjing blivit lång, ibland oändlig.
Redan för 20 år sedan slog politiker larm om att deras kommuner inte klarade att hantera den stora tillströmningen av människor med stora behov av hjälp och stöd. Malmös dåvarande socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu, ville till exempel stoppa inflyttningen av nyanlända arbetslösa invandrare till Malmö under en femårsperiod.
“Vi klarar inte den stora tillströmning som vi har”, sade Reepalu (SR 14/1 -04). Även Göran Johansson (S) i Göteborg och Anders Lago (S) i Södertälje uttryckte sig på liknande sätt.
Andra, ofta mindre kommuner, som tvingats kämpa för sin överlevnad när basindustri flyttat verksamhet utomlands, såg det inledningsvis som en god idé att ta emot flyktingar för att fylla lägenheter vilka stått tomma när arbetskraften dragit vidare. Och visst, där har det funnits boende. Men inte sällan har det dock varit som att kissa i sängen. Gott och varmt i början, när bidragen från Migrationsverket strömmat in, men kallt och jobbigt när kommunen plötsligt stått med en försörjningsbörda som är svår att mäkta med och stora sociala problem uppstått när det saknats arbetstillfällen och därmed goda möjligheter för människor att etablera sig i samhället.
I dag har hanteringen av nyanlända, tillsammans med andra människor som befinner sig på samhällets skuggsida, som människor med missbruksproblem eller andra svårigheter som gjort att de varit beroende av socialtjänsten, mer eller mindre förvandlats till hela havet stormar. Fast tvärtom. Ingen vill bli sittande med dem. Därför växer social dumpning, det vill säga när kommuner aktivt placerar människor med stora behov i andra kommuner och betalar en hyra eller två och sedan överlåter till mottagarkommunen att lösa vidare problem.
En aktuell enkät som Dagens Nyheter genomfört visar att två av tre kommuner utsätts för och upplever har svårt att hantera, den sociala dumpning som drabbar dem. Ett exempel är Sandviken som från en dag till en annan fick ta emot 182 kvotflyktingar från Kongo, vilka tidigare bott i Stockholmsområdet. Det fanns ingen förberedelse för mottagandet, ingen beredskap och ingen plan. Plötsligt stod det före detta brukssamhället, som redan präglas av hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och hög andel utrikesfödda, med ansvar för ännu fler människor med en stor risk att fastna i utanförskap.
Så här kan det inte fortsätta. Den förra regeringen tillsatte en utredning med uppgift att ta fram sätt att motverka social dumpning. Tyvärr lades utredningen ned av den nuvarande regeringen innan den hann presentera några förslag. Det är dags att man återinstallerar den. Människor som kommer till Sverige måste behandlas med värdighet och ges en möjlighet att bli en del av samhället. Och framförallt, kommuner ska inte tillåtas stjälpa över människor och sociala problem på varandra som vore de Svarte Petter.