På senare tid har den grupp som utgör en av älgens vanligaste dödsorsaker – jägarkåren – seglat upp som djurartens kanske främste försvarare. Hur hamnade vi där?
För att förstå denna upp- och nedvända verklighet i dagens Sverige behövs egentligen en resa 100 eller ännu hellre 150 år tillbaka i tiden. Men det är ju omöjligt. Tur då att det finns både statistik och forskning att tillgå. Ty när dessa två pusselbitar läggs ihop blir bilden nästan övertydlig.
Den svenska älgstammen har minskat med åtminstone en tredjedel sedan 2012, men betesskadorna på Sveriges tallar har trots det fortsatt att öka, år efter år.
Därför menar både skogsindustrin och skogsägarrörelsen att jakttrycket på älgen behöver öka. De får dessutom stöd i sin uppfattning av den rapport som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gjort och nyligen presenterat. Där föreslås bland annat möjligheter till ökat jakttryck på älgen och andra klövdjur och att Skogsstyrelsen ska ges ökat inflytande över älgförvaltningen.
Samtidigt visar flera forskningsstudier att det svenska skogslandskapet erbjuder allt mindre mat åt älgen, som alltså blir alltmera hänvisad till det enda för älgen ätbara som återstår på ungefär hälften av våra skogsmarker – tall.
Dessa forskningsstudier bekräftas lika övertydligt av verkligheten ute i skogen – våra älgar blir allt mera klenväxta (har allt lägre slaktvikter) och älgstammen riskerar till och med att snart bli rödlistad.
Men hos skogsindustrin och bland stora delar av skogsägarrörelsen talar forskning och fakta på marken (läs i skogen) för döva öron. Skogsbranschens hårdnackade motstånd mot älgen ska ses mot bakgrund av att skogsindustrin och skogsägarrörelsen i över ett sekel haft monopol på verklighetsbeskrivningen av vårt skogsbruk och vårt skogslandskap.
Som grädde på moset har skogsindustrin också haft långt över hundra år på sig att fullständigt stöpa om det svenska skogslandskapet. Lägg till detta att hela det skogliga högre utbildningsväsendet (läs SLU) utformats efter att utbilda till jobb eller forskning utifrån skogsindustrins behov.
Därför tror många svenskar idag att skogslandskapet i Sverige naturligt utgörs av antingen tall- eller granskog – från norr till söder.
Att allt fler forskningsstudier belägger det många jägare länge vittnat om, det vill säga att det svenska skogsbruket konsekvent rensat bort det mesta av älgens mat – ris, örter och flera arter lövträd – spelar fortfarande ingen roll. För skogsindustrin har alltjämt monopol på verklighetsbeskrivningen och den åtnjuter dessutom stort förtroende bland våra riksdagspolitiker.
Därför kommer det dröja flera år eller kanske årtionden till innan skogsindustrin och skogsbruket i Sverige tvingas börja ta konsekvenserna av det läge det försatt älgstammen, skogen, jägarna och de svenska skogsägarna i – ett ekologiskt utarmat skogslandskap, färre älgar, rekordstora skogsskadeproblem och en urusel virkesprisutveckling.