För den som skriver en rapport för en tankesmedja och har i uppdrag att utreda ett visst sakförhållande är det inte särskilt klickvänligt att landa i att slutsatsen är ett “Nja,vi kan inte utifrån det rådande kunskapsläget avgöra frågan, det finns omständigheter som talar både för och emot”, trots att det kanske är det mest sanningsenliga svaret. Som en tankesmedja som saknar tydliga kopplingar till fack och arbetsgivare har Fores dock den möjligheten.
Det finns inget intresse av att en särskild tes ska styrkas i Fores rapporter, vilka lika mycket är tankesmedjans största styrka som dess största svaghet. Största svaghet, tyvärr, just därför att nyanserade svar sällan drar åt sig så mycket omedelbart intresse, trots att de oftast stämmer bättre överens med hur verkligheten är än partsinlagor.
Förstås är det mycket lättare att sälja in en rubrik på att en hårdvinklad rapport från Arena idé visar att Sverige är världens mest ojämlika land, än en rapport som förutsättningslöst kommer fram till att vi helt enkelt inte vet hur alliansens valfrihetsreformer har påverkat den kvinnodominerade välfärden.
I en färsk rapport från Fores kommer professorn i nationalekonomi Anne Boschini fram till just det. Å ena sidan, resonerar hon, ger forskningen stöd, om än tvetydigt, för en bransch med endast ett fåtal arbetsgivare – en så kallad oligopsoni – bidrar till sämre löneutveckling än en marknad där utbud möter efterfrågan i total jämvikt. När fler arbetsgivare konkurrerar om arbetskraften finns större möjlighet för arbetstagarna att förhandla upp sina löner, är teorin bakom.
Å andra sidan, är välfärden fortfarande ingen regelrätt marknad eftersom efterfrågan i den modell vi numera har varken styr priset på vården eller hur mycket vård som finns att tillgå. När staten upphandlar privat vård görs vidare en avvägning mellan pris och kvalitet – men där det senare svårligen kan kvantifieras. Det skapar ett intresse hos de privata aktörerna att konkurrera med låga priser snarare än god kvalitet, vilket knappast gagnar löneutvecklingen för personalen.
Boshinis medskick är att vi behöver utreda saken närmare. Kunskapsläget kring hur alliansens valfrihetsreformer har påverkat kvinnors löner och arbetsvillkor är helt enkelt bristfälligt. Mer forskning behövs.
Rapporten sedd i sin helhet är en välkommen påminnelse om skillnaden mellan övertygelser och värderingar. Övertygelser har vi i förhållande till hur saker de facto är, medan vi har värderingar i förhållande till hur saker borde vara. Tyvärr blandas dessa allt för ofta ihop. Den som tycker att välfärden borde drivas i privat regi är inte sällan övertygad om att det faktiskt är på så sätt att privatiserad vård gynnar villkoren och löneutvecklingen. Och vice versa.
Om fler funderade på vad som är hönan och ägget av ens övertygelser och värderingar hade debatten varit kunskapssökande istället för polemisk. För verkligheten, till skillnad från värderingar, är i grund och botten inte en tävling.