I somras firades det med prinsesstårta i Laxå.
Bo Rudolfsson (KD), på den tiden kommunstyrelsens ordförande, kunde glädja sig åt att Laxå gjort sig skuldfri från lån som legat direkt under kommunen. ”Sveriges fattigaste kommun” hade blivit lite mindre fattig. (Sveriges Radio P4 Örebro 15/6 2022)
Den typen av bekymmer behöver Skellefteås båda kommunalråd – Lorents Burman (S) och Evelina Fahlesson (S) – knappast brottas med. Skellefteå är en rik kommun. En av Sveriges rikaste.
I Skellefteå är det snarare bristen på arbetskraft, med rätt kompetens, och i vilken ordning projekten ska färdigställas för att uppnå bäst effekt, mest ”pang för pengarna”, som är det för dagen och morgondagen stora problemet.
För inte alltför många decennier sedan såg det annorlunda ut. Skellefteå var en kommun på ”dekis”. Befolkningen minskade, ungdomar som flyttade söderut för att studera kom inte tillbaka. Företagsetableringarna lyste med sin frånvaro.
Skellefteås nutidshistoria kan skrivas med ett före och ett efter Northvolt.
Varför Northvolt valde just Skellefteå finns det många berättelser om. Vissa är mer korrekta än andra. Utan att gå in på detaljer kan man konstatera att Skellefteå inte stod ”först i kön”, men att kommunen vid en viss tidpunkt kunde erbjuda vad företaget ville ha.
I skuggan av Northvolt skapades nya företag, i skuggan av de nya företagen fler nya företag, och så vidare. Ringarna på vattnet blev fler och växte. Det byggdes bostäder och infrastruktur, befolkningen ökade. Den nedåtgående spiralen hade blivit uppåtgående.
Det är också i skuggan av Northvolt man ska se tisdagens (22/11 2022) budgetdebatt i Skellefteå kommunfullmäktige. Det är varken kulturhus eller nya broar som initierade och driver på utvecklingen. Det är Northvolt. Det privata näringslivet.
I socialdemokratisk eufori över att ha förmånen att leda en kommun, som i dag investerar mest pengar per capita, är det lätt att glömma hur det hela startade. Den historieskrivningen är viktig att ha i bakhuvudet.
Att det går bra för Skellefteå innebär också att det blir svårare för oppositionen att föra oppositionspolitik. Det går att skruva på siffrorna lite här och lite där. De kan prata sig varma för satsningar på skolan, landsbygden och trygghet, till exempel.
Men många av deras många gånger kloka synpunkter och inlägg dränks lätt i sorlet av hur bra det går för Skellefteå. Oppositionens roll är att skrapa på ytan där majoriteten inte vill skrapa.
För det ska poängteras. Bakom historiska budgetar och investeringsplaner, hög soliditet plus på sista raden har Skellefteå problem: unga flickor upplever sig inte trygga i stan på kvällen, barngrupperna i förskolan är stora, antalet elever i klasserna likaså, det saknas utbildad personal, trafiksituationen i centrum har mycket i övrigt att önska, det har med åren byggts upp en betydande underhållsskuld.
Miljöpartiets språkrör Hans Brettschneider påtalade det självklara, att kommunens målsättningar behöver ha en tydligare koppling till klimat och miljö. Sverigedemokraternas gruppledare Markku Abrahamsson påpekade att välfärdsmål är viktigare än befolkningsmål.
En fråga som beklagligt nog helt kom bort i budgetdebatten var behovet av hospiceplatser i Skellefteå. En fråga som den här gången initierades av Lena Forsman (KD). En riktig surdeg dragen i en alltför lång långbänk. Intresset från den rödgröna majoriteten i Region Västerbotten kan beskrivas som obefintligt. Varför ska då en röd majoritet i Skellefteå ”skälla på” partikollegerna i regionen.
Jo, för att de i kommunfullmäktige i Skellefteå ska verka för det som är bra för Skellefteå.
Ett hospice eller ett antal hospiceplatser i Skellefteå är bra för Skellefteå.
Även om majoritet och opposition inte var rörande överens om hur kommunens pengar bäst kan användas var det en sak som de var rörande överens om: Skellefteås största utmaning är bristen på arbetskraft i allmänhet och bristen på rätt arbetskraft i synnerhet.
Arbetsmarknaden i Skellefteå utvecklas så starkt att arbetskraftsbristen riskerar att hålla tillbaka jobbtillväxten i både offentlig och privat sektor. Projekt som behövs för fortsatt tillväxt riskerar att försenas.
Utan arbetskraftsinvandrare stannar Sverige, stannar Skellefteå. Samtidigt som det i Tidöavtalet föreslås kraftiga begränsningar av arbetskraftsinvandringen. Att strama åt möjligheten till arbetskraftsinvandring, utöver det som krävs för att stävja fusk, är att göra Skellefteå en björntjänst modell större.