Tänk att en oljemålning, ett fotografi, en staty, en installation, eller vad det nu månde vara, kan väcka så starka känslor.
En gång i tiden ville till exempel Marika Wallgren (KD) sätta stopp för fler konstdonationer från Sture Meijer.
Nu blev det inte så. I dag består Meijersamlingen av omkring 200 verk; oljemålningar, gouacher och teckningar, skulpturer och grafik.
Men även utan den äger Skellefteå kommun en gedigen konstsamling. Första inköpet gjordes av stadsfullmäktige redan 1889. Troligtvis är kanske bäst att tillägga. Med åren har det blivit runt 6 000 verk. Några utplacerade här och där, andra magasinerade.
Det där med här och där, och det där med magasinerad konst, har fått Christina Soldan, Liberalernas gruppledare, att ta till ”pennan”.
I en interpellation, ställd till kulturnämndens ordförande, vill hon ha svar på tre frågor: Varför gömmer vi (= Skellefteå kommun) vår konst? Är det inte dags att inventera konsten och bereda ny plats för många av konstverken? Vilka planer finns kring vår (= Skellefteå kommuns) bortglömda konstskatt.
För lite mer än tio år sedan gav sig konstnären Barbro Frimodig ut på konstjakt. Hennes uppdrag var att försöka bringa ordning och reda i kommunens konstsamling och hitta de verk som ”tappats bort”. Hur det gick är höljt i dunkel. Trots idogt letande hittar jag inga sådana uppgifter ”på nätet”. Men förhoppningsvis resulterade sökandet och katalogiserandet i något. Och om jag missat något, berätta för mig.
Det är synnerligen relevanta frågor som Christina Soldan ställer. Konstverken har köpts in för skattepengar, försvinner konstverk så försvinner också skattepengar tillsammans med den värdestegring som många av konstverken förväntas ha.
Den intressantaste frågan är dock den sista: Vilka planer finns kring vår bortglömda konstskatt?
En plan skulle kunna vara att hitta en utställningslokal – bortom kulturhuset – där de intressantaste delarna av kommunens konst visas. En annan skulle kunna vara att digitalisera samlingarna och lägga ut dem ”på nätet”. Vilket flera konstmuseer gjort.
Nu placeras konstverken i stället på förvaltningar och institutioner: ”På så sätt kan kunskapen och intresset för konst stimuleras samtidigt som den offentliga miljön och arbetsmiljön berikas”, som det så vackert heter på kommunens hemsida.
Det finns det anledning att vara skeptisk till.
Att de Skelleftebor, som så önskar, inte i större utsträckning kan ta del av den konstsamling som de varit med och finansierat är faktiskt rätt illa.
