Regeringen har tillsatt en ny utredning för att stoppa oskuldskontroller.

Det meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) tillsammans med den politiska vilden Amineh Kakabaveh – tidigare vänsterpartist – i en debattartikel i Aftonbladet (3/11 2021).

Utredningen är en biprodukt av sommarens regeringskris där Amineh Kakabaveh lyckades förhandla fram skärpta insatser mot hederskultur i utbyte mot sitt stöd i omröstningen om Stefan Löfven (S) som statsminister.

Dels ska förekomsten av oskuldskontroller, oskuldsoperationer och utfärdandet av oskuldsintyg kartläggas, dels ska lagändringar föreslås för att få stopp på de kränkande ingreppen.

Att helt förbjuda kroppsliga ingrepp, utförda med hedersmotiv, som dessutom inte har någon vetenskaplig täckning, vore ett viktigt ställningstagande från statens sida.

Dessutom är det glädjande att regeringen, och att alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet, numera ställer sig bakom stärkta åtgärder mot hedersförtryck.

Sedan ett par år tillbaka har en rad lagar skärpts, bland annat mot barnäktenskap. Hedersbrott är dessutom på väg att införas som en egen kategori i brottsbalken.

Insatser finns kvar att göra på det juridiska området för att ge unga tjejer och killar bättre skydd mot hederskulturens sociala, fysiska och psykiska förtryck.

Till exempel har ingen läkare hittills förlorat sin legitimation för att ha genomfört så kallade hymenoperationer, ingrepp för att ”återställa” mödomshinnan. Operationerna utförs inte längre av offentliga vårdgivare men förekommer på privata kliniker, trots att Socialstyrelsen tydligt har meddelat att ingreppen strider mot svensk lag.

Dessutom vore det rimligt att ifrågasätta om statliga bidrag bör delas ut till församlingar och andra organisationer som uppmuntrar till oskuldskontroller.

Men sådana åtgärder är i sig ingen garanti för förbättring. Lagen kan erbjuda skydd från hederskulturens förövare – men motverkar inte drivkraften att utföra brotten.

Ingreppen kommer fortfarande att finnas tillgängliga på svartkliniker och i utlandet, och gränsdragningsproblematik kommer alltid att uppstå i förhållande till lagstiftningen. Lite tyder därför på att nya lagar om oskuldskontroller blir mer än ett symboliskt ställningstagande.

Det av regeringen nyligen införda barnäktenskapsbrottet är ett exempel på detta. Sedan lagen infördes förra året har ingen blivit straffad för brottet (Sveriges Radio 6/8 2021). Bevisfrågan har visat sig vara alltför komplicerad.

Det betyder inte att samhället ska ge upp på lagens betydelse, bara att vi inte ska ha en övertro till dess förmåga att motverka sociala problem.

En nykter syn på lagens begränsningar måste kompletteras med en insikt kring vikten av förebyggande arbete. Och att det enda sättet att stävja problemet på lång sikt är en förskjutning i normer och attityder.

För detta spelar civilsamhället, kommuner, skolor och socialtjänsten en minst lika viktig roll som våra åklagare.