Universitetslärare leker att de mjölkar osynliga kor, och när de rollspelar mamma pappa barn får Carl Cederström rollen som tonårsdotter – i Dagens Nyheter (13/5) skildrar han den pedagogiska specialutbildningen han tvingats genomgå för att kunna bli professor.
Det påtvingade lekandet känns igen även utanför akademin. Cederström konstaterar i sin text att den här typen av småskruvade aktiviteter blivit vanligare i arbetslivet – i forskningslitteraturen kallas det compulsory fun. Att det är obligatoriskt, hur nu kul kan vara det, är en del av grundproblemet med fenomenet. Som Cederström skriver kan övningarna härledas "till anställdas utsatthet, att de känner sig tvingade att inte bara delta, utan också låtsas som att de har roligt, eftersom de annars skulle förråda sina svagheter som anställd."
Det blir ett slags lojalitetstest, och uppvisning av arbetsgivarens makt. Därför är det lätt att förstå de anställda som inte alls tycker det blir särskilt roligt, utan snarare ovärdigt och rent av förnedrande. De känslorna är dessutom svåra att uttrycka, när det är obligatoriskt att delta och tvingas ha kul. En som har svårt att gå in i det hämmar dessutom lätt de andra, och vem vill vara den som sabbar eller inte förstår? Lättare att spela med, och slippa känna sig dum genom att lufta att man känner sig som en naken kejsare.
Sällan pekas någon konkret nytta med dessa övningar ut, hur det ska höja anställdas kompetenser förklaras dåligt.
I stället försvaras det ofta, som när konsulter – ständigt dessa konsulter – för ett antal år sedan fick Malmös lärare att dansa som bananer på en fortbildningsdag, med att inslaget är uppskattat hos de som deltar. Men har man då verkligen tagit in feedback från, och lyssnat på samtliga?
Allra främst, har man verkligen vägt nyttan av övningen jämfört med annat som dyrbar arbetstid kan ägnas åt? Teambuilding-dagar och fantasiövningar tar upp dyrbar arbetstid. Timmar, dagar, som hade kunnat ägnas åt att få klart faktiska arbetsuppgifter. När nyttan är så svårfångad är det högst tveksamt. Än mer om det ska ske utanför ordinarie arbetstid och tar upp de anställdas fritid. Det här blir givetvis extra ironiskt på företag som säger sig ta hänsyn till “balansen mellan jobb och fritid”.
Hippa chefer kan "management", följer trender, och därför påtvingar sina anställda en massa teambuilding-trams med ytterst vag koppling till verksamheten. De verkar glömma bort att livets mening, för de flesta, inte finns i umgänget på jobbet. Den finns i familjen, hos nära och kära, i hobbys och fritidssysselsättningar.
Fenomenet är lite samma andas barn som kontoren med pingisbord, fussball och gratis smoothies – som om arbetsplatsens syfte är att vara en rolig lekplats för vuxna barn, som då ska vilja stanna länge på kontoret och jobba över, snarare än just en arbetsplats.
I den mån arbete ger mening är det från att hugga i och göra nytta som spelar roll. Så ge mer utrymme för det, i stället för flummiga rollspelsövningar, och lägg pengarna på de anställda i stället för dyra konsulter. Den som vill är fri att ägna sig åt sådant på fritiden – och hen har kanske rent av mer tid och pengar för det – när färre timmar tas upp av påtvingade teambuildingövninga