Diskussionen fastnar tyvärr, delvis på grund av alltför storvulen retorik, i ett enkelspårigt för och emot. Bättre vore om den tog sin utgångspunkt i de grundläggande frågorna: vad är en tillgänglig strand? Och: är det viktigt att alla stränder är tillgängliga för alla?

I Sverige är det normalt sett förbjudet att bygga mindre än hundra meter från strandkanten. Byggnader som ligger närmare stranden än så är byggda innan regleringen kom på plats. Därför kan man på sina håll se sönderfallna ruckel – gamla skjul och båthus – täckta med presenning på annars välvårdade tomter. Om rucklen rivs får inget nytt byggas upp. Om man däremot, någon gång i framtiden, kan hävda att det enbart rör sig om renovering, då kan det bli en trivsam liten stuga.

I vissa storstadsområden är strand en bristvara. De remsor som finns utgörs av privata villatomter, och allmänheten får trängas på små områden som inte är bebyggda.

Man behöver dock inte röra sig många kilometer, ens i tätbebyggda storstadsområden, för att primärt uppleva andra tillgänglighetshinder än privat tomtmark. Längs många stränder är skogen tät och klipporna höga. Naturen i sig begränsar tillgängligheten för människor. Kanske skulle stränderna rentav bli mer tillgängliga för allmänheten om privata markägare tilläts bygga hus 30 meter från stranden, med motprestationskrav i form av en anlagd grusväg längs vattnet, så att allmänheten vid behov kan gå eller cykla där?

Så ser det redan idag ut i många områden som – trots strandnära bebyggelse, eller just på grund av den samma – är attraktiva utflyktsmål i vårt land. Exempelvis de många gamla fiskelägena längs Skånes och Bohusläns kuster. I attraktiva och tätbefolkade delar skulle man rimligen kunna tillåta att människor byggde så även idag. Nära stranden, men med en allmän gång- och cykelväg, eller badstrand där det är tillämpligt, mellan hus och vatten.

Men i den stora del av Sverige som ligger utanför detaljplanerat område, där skogen står tätt runt sjön och slyet kring bäcken, är strand överhuvudtaget inte en bristvara. Där måste man kunna bygga betydligt friare än idag. I en del glesbygdskommuner finns hundratals eller till och med tusentals sjöar som är praktiskt taget helt oexploaterade. Stränder finns i överflöd, men ändå är det nästan hopplöst att få bygga ett hus på strandkanten. Även idag obebyggda stränder kan förstås bli överexploaterade om regleringen släpps helt. Kanske bör en viss andel av varje sjö tillgängliggöras genom en allmän väg ner till stranden – eller en sträcka allmän strand, så att alla som vill kan bege sig till just den sjön för att bada. Men att ingen ska kunna bygga sig ett hus vid en sjö i en skog, det är en onödigt hård reglering som förtar en av landsbygdens främsta konkurrensfördelar.

Sjöutsikt är precis som allmänt tillgängliga badstränder en naturresurs som vi borde ta vara på, men som vi idag slösar bort på många håll eftersom vi är rädda om vissa känsliga miljöer. Det synsättet och den regleringen måste bli mer flexibel. Det är vällovligt att värna naturen, men man bör också värna människors möjlighet att njuta av den.