I mitten av augusti tillsatte regeringen en utredning med uppgift att göra en översyn av socionomexamen. Syftet är att bland annat att bättre rusta socialtjänsten i det viktiga arbetet med att motverka rekryteringen till kriminella gäng och att de handläggare som möter familjer i riskzonen ska ha rätt kompetens och insikt i vad som driver på den negativa spiral landets utsatta områden befinner sig i.

“Socialtjänsten har en viktig roll när det gäller att förebygga och motverka kriminalitet bland barn och unga. Nu vill vi anpassa socionomexamen så att de som kommer ut i yrket har goda förutsättningar att hantera sitt komplexa uppdrag”, sade utbildningsminister Mats Persson (L) i samband med att utredningen tillsattes.

Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) påpekade vid samma tillfälle att “förutsättningarna för socialtjänstens arbete när det gäller barn, unga och brott har förändrats mycket sedan kraven för socionomexamen senast sågs över. Det finns ett stort behov av att säkerställa att utbildningen är anpassad till dagens behov”.

Socionomer arbetar inom flera viktiga områden och att utbildningen är uppdaterad så att de som examineras har rätt förutsättningar att hantera de komplexa situationer som människor befinner sig i borde inte vara kontroversiellt. Ändå har utredningen redan nu väckt kritik.

Jacob Färnert, ordförande för SFS, Sveriges förenade studentkårer, menar att “det är en farlig utveckling om socionomutbildningen ska baseras på regeringens ambitioner” (SR 30/8). Från andra håll har det hetat att regeringens översyn är ett “hot den akademiska friheten”.

Så är det naturligtvis inte. Den som läser mer än rubriker vet också att utredaren har som uppgift att kartlägga vilka möjligheter som finns inom högskolan att specialisera sig i socialt arbete, även inom andra områden än mot brottsförebyggande åtgärder.

Socionomutbildningen är idag en bred akademisk grundutbildning som kan leda till arbete inom en rad olika fält. Ofta med stort ansvar och möjlighet att påverka människors hela livssituation och framtid. Att den som verkar inom socialt arbete har särskild kunskap om just den grupp människor de arbetar med, oavsett om det är människor med funktionshinder, äldre, kriminella, människor med missbruk, små barn som lever i misär och behöver omhändertas, är både viktigt och önskvärt.

Enligt Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, har bara 2,7 procent av alla yrkesverksamma socionomer gått en påbyggnadsutbildning. Det går att jämföra med att yrkesverksamma sjuksköterskor där motsvarande siffra ligger på cirka 50 procent (Socionomen 3/4 ). Det är i det ljuset regeringens tillsättning av en utredning ska ses.

Den särskilda utredaren, Michael Tärnfalk vid institutionen för socialt arbete vid Uppsala universitet, ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2024. Förhoppningsvis innehåller den då förslag om påbyggnadsutbildningar för socionomer inom olika inriktningar liknande de som finns för bland annat sjuksköterskor.

Sveriges förenades studentkårer och andra kritiker borde  dessutom fundera ett varv till på sin griniga och antiintellektuella inställning. Akademisk frihet kan aldrig handla om att slippa erbjudas möjligheten att specialisera sig inom sin profession.