På riksplanet har Socialdemokraterna blivit mer liberala, mer progressiva.
Det har inte Socialdemokraterna i Skellefteå blivit.
Här lyser fortfarande S-konservatismen igenom i frågor som rör bland annat vård och omsorg. Vilket med all önskvärd tydlighet skulle visa sig vid tisdagens (26/1 2021) sammanträde i kommunfullmäktige.
Ärende 20: Motion av Carina Sundbom (C), Håkan Andersson (C), Maria Bernsson (C), Kjell Bergmark (C) och Anna From-Lindkvist (C) om att ta fram ett förslag på regelverk för Lagen om valfrihetssystem (LOV) inom Skellefteås hemtjänst.
– Avslag, skanderade röda kommunfullmäktigeledamöter hemifrån och från arbetsrum. Sammanträdet genomfördes nämligen på distans. Enbart presidiet var fysiskt närvarande i fullmäktigesalen.
Avslaget motiverades med att eftersom Skellefteå ändå inte ska införa Lagen om valfrihetssystem i hemtjänsten, och ingen annanstans heller, tycks det som, så behövs det ingen utredning.
Det kan framstå som klokt. Inget slöseri med skattemedel här inte.
Men det finns bakomliggande motiv. Som inte är riktigt lika ädla. Och det är det som det egentligen handlar om.
Som en ledamot från det ”röda laget” konstaterade: Vi behöver inte införa LOV eftersom vi redan ger de som fått hemtjänst vad de behöver. Lägg märke till ordvalet: vad de behöver, inte vad de vill ha. Alltså noll valfrihet.
Det är viktigt med valfrihet. Inte bara inom hemtjänsten. Utan också inom övrig vård och omsorg.
LOV är ett utmärkt verktyg för egenmakt och självbestämmande i välfärden, men man måste vara medveten om att den inte är en lösning på vårdens och omsorgens alla utmaningar.
En utmaning är att hantera de oseriösa aktörer som dyker upp varhelst det finns ”pengar att tjäna”. Kommuner och regioner måste få en skarpare verktygslåda. Det måste bli enklare och gå snabbare att utestänga de som inte sköter sig.
Men nackdelarna måste vägas mot fördelarna. Lagen om valfrihetssystem är en viktig frihetsreform. Och har så varit i drygt tio år. LOV har möjliggjort för människor att själva välja vem som ska ge dem vård och omsorg.
Det väger tungt och borde vara en självklarhet även i Skellefteå.
Debattens vågor gick höga framför dataskärmarna. Fördelar och nackdelar radades upp. En stor del av de argument som framförts genom åren upprepades. Det djupa ideologiska diket mellan rött och blått grävdes lite djupare.
Det blev avslag på centerpartisternas motion. Vad annars var att vänta?
Skellefteå är på väg att förändras. För tillfället långsamt. Längre fram allt snabbare. Det behövs 5 000 till 6 000 nya bostäder. Målet är 80 000 invånare 2030. Det är en befolkningsutveckling som kommunen omöjligt kan klara av själv.
Eller som kommunalrådet Lorents Burman (S) konstaterade i debatten om kommunens bostadsförsörjningsprogram: Privata aktörer är nödvändiga.
Med andra ord: Inom vissa områden är privata aktörer inte bara nödvändiga. De välkomnas. Samtidigt som andra branscher motarbetas med femton dubbla reglar och femton dubbla lås, som i Hoola Bandoola Bands ”Keops pyramid”.
Socialdemokraterna i Skellefteå lär få problem med gränsdragningarna när man ska bestämma vilka privata aktörer som är önskvärda och vilka som inte är det.
Den stundande socialdemokratiska ambivalensen vore det ett rent tjänstefel av de borgerliga partierna att inte utnyttja.
Det är bra att de ideologiska dikena grävs, och att de grävs djupa.
För det ska vara lätt och möjligt – i en väl fungerande demokrati – att välja rätt ideologi och politiskt parti. På samma sätt ska det vara lätt och möjligt att välja mellan olika utförare inom välfärden och/eller byta utförare.