EU:s beslut i dagarna för att få fram mer artilleriammunition till Ukraina kommer inte en dag för tidigt. Bristen på granater är kritisk, särskilt inför den väntade ukrainska offensiven och den tid som kommer efter.
Nu finns en mekanism för att använda tiotals miljarder kronor från EU:s kapital och från medlemsländerna. Tanken är att lägga order, bygga nya anläggningar i Europa, se till att det finns insatsvaror och mycket annat. Sammantaget ska det ge den ukrainska armén åtminstone en del av de granater och missiler som den behöver. Det handlar om en miljon enheter inom ett år.
Alltså inom, inte om ett år. När EU väl skickat denna kraftfulla signal kan europeiska ammunitionstillverkare börja full tillverkning för detta ändamål. EU-länder kan ta mer ammunition ur sina förråd och veta att de kommer att fyllas på. Som en följd av beslutet kan de första granaterna vara i Ukraina om bara några veckor.
En miljon projektiler på ett år låter inte mycket ställt mot den dagliga förbrukningen vid den ukrainsk-ryska fronten. Men det är ändå mer än vad den ryska försvarsindustrin beräknas producera för närvarande. Till EU:s planer kan läggas att USA fattade ett liknande beslut i veckan, liksom Storbritannien, som också producerar granater för Ukraina men som efter Brexit är utestängt från EU:s upphandlingar och säkerhetssamarbete.
Samtidigt måste man fråga: Varför först nu? Att det skulle bli ett utdraget krig med intensiv användning av artilleri stod klart redan förra våren. Från slutet av maj 2022 har Ukraina tampats med en allvarlig ammunitionsbrist vilket fått följder på slagfältet.
Eftersom Ukraina skulle få svårt att hitta nya granater av sovjetisk kaliber till sina befintliga pjäser fanns ännu ett skäl att ställa om snabbare till Nato-beväpning och Nato-ammunition. Problemet var alltså känt för ett år sedan. Europeiska granattillverkare som tyska Rheinmetall och franska Nexter ville inget hellre än att gå på för fullt. Men de fick inga order.
Den tyska regeringen tvekade länge inför det mesta som hade att göra med militärt stöd till Ukraina. Granater var visserligen inte stridsvagnar men krävde ändå engagemang, något som vaknade på allvar först efter skiftet på försvarsministerposten i januari i år.
Åtskilliga andra europeiska ledare hoppades länge på en snar fredsuppgörelse – när Kiev var räddat, den ukrainska staten bestod och Ryssland meddelat att man hade snävat in sina militära mål. Det hette att väst inte borde ”eskalera” utan lämna ett utrymme till en hedersam reträtt för Moskva. Den mentala omställningen till krig för år framåt, och till en krigsanpassad ekonomi, var helt enkelt inte riktigt klar i de europeiska huvudstäderna.
Detta sägs inte som dekorativ efterklokhet utan som lärdom för framtiden. Om ammunitionsbesluten hade tagits tidigare, hade Ukraina stått bättre rustat i dag. På samma sätt gäller det att inte dröja med andra beslut med långa ledtider, som leveranser av västerländska stridsflygplan till Ukraina vilket förutsätter tid till utbildning av piloter och kringpersonal. Klartecken även för det kommer att ges av regeringar i väst, precis som med allt annat. Men det är bättre att göra det förr än senare.