För 100 år sedan ledde vanliga bakteriesjukdomar inte sällan till döden.
Det skulle Alexander Fleming, Ernst B Chain och Howard Florey ändra på.
1928 upptäcker Fleming att ett mögel har växt i en av hans bakterieodlingar. Runt möglet har bakterierna dött. I de andra proverna, där det inte fanns något mögel, har bakterierna växt normalt. Penicillinet, och därmed det första antibiotiska preparatet, är upptäckt.
Men det skulle dröja ytterligare tolv år, till 1940, innan Chain och Florey lyckades utveckla en metod för att rena, masstillverka och distribuera stora mängder penicillin. 1945 delade trion på Nobelpriset i medicin.
Tack vare antibiotikan kunde många av de sjukdomar som förr var dödliga botas. Men redan i sin Nobelföreläsning varnade Fleming för att bakterier lätt kan utveckla motståndskraft mot penicillinet om det används fel.
Han skulle få rätt.
Antibiotikaresistenta bakterier är ett snabbt växande globalt problem. Enligt en ny studie, publicerad i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, är det nu en av de vanligaste dödsorsakerna i världen.
Förenta Nationerna talar om ”det stora eftersatta globala hotet”.
Kirurgiska ingrepp och förlossningar blir mer riskfyllda. Dagens cancerbehandlingar mer eller mindre omöjliga att genomföra. Ett litet sår kan snabbt utvecklas till ett livshotande tillstånd. Precis som andra bakterieinfektioner. Vården av för tidigt födda är ett annat område där antibiotikaresistenta bakterier och brist på fungerande antibiotika har förödande konsekvenser.
Resandet gör att de resistenta bakteriestammarna sprids över världen.
Vi oroar oss över coronapandemin.
Vi oroar oss över den snabba smittspridningen.
Det ska vi göra. Men vi borde också oroa oss för antibiotikaresistensen. Eller rättare sagt: Vi borde vara djupt oroliga.
Problemet är att alltför många inte är det. Världen över överanvänds antibiotika. Inom medicinen och inom djurhållningen.
Mellan 2016 och 2019 fördubblades antalet människor som dog av resistenta bakterier, enligt Lancet-studien.
2019 dog 1,3 miljoner människor av resistenta bakterier. I mitten av seklet kan de vara 10 miljoner. I Sverige 70 000 varje år. Att jämföra med de 15 000 dödsfallen i covid-19. Bara för att få en uppfattning om vidden av problemet.
Coronapandemin dundrar vidare med oförminskad kraft. Fattiga länder hamnar på efterkälken. Experter varnar för att ju längre tid det tar att nå en bred vaccinering globalt, desto större är risken för mutationer och att situationen förvärras ytterligare.
Antibiotikaresistensen dundrar vidare med oförminskad kraft. Preparaten har blivit billigare, fler har råd att köpa dem. Det är en positiv utveckling. Men med en baksida. När fler har råd att köpa dem ökar överanvändningen och överförskrivningen.
Precis som med coronapandemin gäller det att tänka – och tänka rätt. Sätta in resurserna där de gör mest nytta. Tänka globalt, tänka fattigdomsbekämpning, tänka sanitet och rent vatten i fattiga länder och områden.
När rent vatten, sanitet och möjlighet till hygien saknas sprids infektioner och sjukdomar som blodförgiftning, diarré, kolera och lunginflammation, vilket ökar behovet av antibiotika, och därmed också spridningen av antibiotikaresistenta bakterier.
Professor Otto Cars var 2005 med och grundade det internationella nätverket React som arbetar mot antibiotikaresistens.
Han efterlyser genomgripande förändringar i arbetet mot antibiotikaresistens (Läkemedelsvärlden 16/6 2021): ”På sikt skulle vi behöva ett ”Parisavtal” om antibiotikaresistens, med tydliga mål som regelbundet följs upp. Detta behöver kopplas till en omställningsfond där fattiga länder kan söka stöd för att åstadkomma de systemförändringar som krävs för att säkerställa en kontrollerad antibiotikaanvändning.”
Det är precis vad det handlar om: Att driva antibiotikafrågan som en global utvecklingsfråga.
Men då behövs det ett ansvarsfullt globalt ledarskap. Förenta Nationerna behöver, tillsammans med politiken, ta tag i frågan.
Att minska antibiotikaanvändningen är bara en del. Den andra delen handlar om forskning, ta fram nya antibiotika.
Om inte riskerar mänskligheten att gå en mörk framtid tillmötes. En framtid där resistenta bakterier snart riskerar att döda dubbelt så många som hela coronapandemin – varje år.
Nu gäller det att kraftsamla, att handla på alla tänkbara fronter, innan vi hamnar i en situation där ett vanligt litet skrubbsår i värsta fall kan leda till en livsfarlig bakterieinflektion. Utan tillgång till någon antibiotika som biter på infektionen.