EU är mer relevant än någon gång under sin livstid. Utan unionen hade det demokratiska Europa haft mycket svårare att ta sig ut ur pandemin eller samla sig till ett svar på det ryska anfallskriget. EU står nu för lejonparten av det finansiella stödet till Ukraina och tar ett allt större ansvar för det militära stödet, när vi inte längre vet var vi har USA.
Vid sidan av det pågår en process för EU:s utvidgning. Ukraina och Moldavien har fått klartecken för att inleda medlemsförhandlingar och fler länder står på tur. Utvidgningen är ett kraftfullt verktyg för demokratisering och stabilisering av de stater som är på väg in i unionen. Men ett EU med fler medlemsländer måste också förändra sina institutioner, beslutsformer och inre ekonomiska relationer för att kunna fungera.
Några frågor: Ska ett enda EU-land tillåtas stoppa beslut som övriga 26 eller 36 medlemsländer vill ha? Eller ska EU delas upp i minst två grupper av länder med en inre krets som går vidare i ett tätare samarbete där vetorätten i stort försvinner?
Ska den framtida EU-budgeten tillåtas bli nästan dubbelt så stor som i dag för att klara utbetalningen av stöd till Ukrainas jordbrukare under nuvarande regler? Eller ska jordbrukspolitiken reformeras, vilket betyder att bidragen skärs ner kraftigt till dagens mottagare?
Vilka steg ska EU ta för att stärka sin militära beståndsdel och vilken är EU:s roll vid sidan av Nato och de nationella försvarsorganisationerna?
Valet till EU-parlamentet i juni är ett tillfälle för politikerna att försöka svara på dessa frågor. Men det måste göras med en insikt om att EU rör sig framåt och den politiska utmaningen är att hantera denna framåtrörelse på bästa sätt. Eller hoppa av om det inte passar. Att bromsa och därmed stå i vägen för andra européer som vill bygga vidare på ett framgångsrikt projekt ska inte vara ett alternativ.
Det är dock precis vad vissa svenska politiker försöker göra. Sverigedemokraterna går till val på ett sådant budskap, presenterat häromveckan i ett debattinlägg i Aftonbladet. De ägnar sig åt ett inåtvänt, ifrågasättande köpslående. ”Vad f-n får jag för pengarna?” parafraserar SD Leif Östling och kräver en ”en omfattande och oberoende utvärdering av Sveriges EU-medlemskap”.
I den mån det går så har det räknats. Europaportalen redovisade 2019 resultat av tre studier som visade att Sveriges ”förtjänst” av deltagande i EU:s inre marknad vida överstiger vår EU-avgift – mellan fyra och tio gånger mer.
Övriga fördelar av EU-medlemskapet kokar ytterst ner till värderingar, huruvida man tycker att det är bra att Sverige bidrar till välståndet, demokratin och säkerheten i vår del av världen.
Övriga SD-krav är enhällighet i Ministerrådet på fler beslutsområden, nej till att EU:s ekonomiska åtaganden blir större och nej till att EU tar upp lån som till återhämtningsfonden efter pandemin. Om EU vill betala för något mer bör unionen spara in motsvarande summa på något annat, säger SD utan att berätta vad.
Detta är Sverigedemokraternas EU: En handlingsförlamad, resurssvag samling där partiets vänner i Ungern, men egentligen vilken vetosabotör som helst, sätter tonen. De fastlåsta beslutsformerna gör en utvidgning omöjlig och några EU-pengar till Ukraina finns inte.
Det hade varit mer hederligt om SD krävt att Sverige lämnar EU.