För de flesta människor i Sverige är tanken på att gifta sig med en släkting fullständigt främmande. Bland majoritetsbefolkningen är det idag bara någon handfull, mindre än en tiondels promille, som är gifta med en kusin. I västvärlden har det generellt under ett par hundra år blivit allt ovanligare att människor gifter sig inom släkten, både beroende på att såväl individen som staten stärkts på bekostnad av det närmaste kollektivet, och på den ökade geografiska rörligheten.
I andra delar av världen, som Asien och Afrika, är kusinäktenskap fortfarande vanliga. I Nordafrika, Mellanöstern och Sydasien kan andelen av befolkningen som gifter sig med släktingar uppgå till långt över 50 procent. Ofta tar människor från de områdena också med sig denna tradition när de invandrar till Sverige. Något som gjort att frågan aktualiserats i vårt land och kommit att bli en het politisk potatis.
Vid första anblicken kan det verka som att vem människor gifter sig med är en fråga som samhället inte bör lägga sig i. Ur ett liberalt perspektiv är det av princip fel att vara nere och rota i människors privatliv i onödan. Men frågan är långt ifrån så enkel som den kan verka på ytan.
Kusingifte är problematiskt av flera skäl. Ett av detta är att kusingiften har som syfte att hålla ihop familjen, släkten och gruppen. De är en grundpelare i den klankultur som håller på att breda ut sig och som göder utanförskap och gängkriminalitet. En annan anledning till att kusingiften är bekymmersamt är att de är nära sammanlänkade med hederskultur och tvångsäktenskap och ses som en självklar del av ett patriarkalt system som håller egendom inom gruppen och förenklar kontrollen av kvinnors sexualitet.
Det tredje mycket allvarliga med kusinäktenskap är att de precis som alla andra äktenskap oftast leder till barn. Barn som löper en kraftigt ökad risk för genetiska sjukdomar av olika slag. I länder där man valt att registrera alla barnafödslar där föräldrarna är kusiner, som till exempel Norge, har man kunnat se att risken för intrauterin fosterdöd ökar med 60 procent. Risken för att barnen får missbildningar nära fördubblas och det är mer än dubbelt så vanligt att bebisen dör under första levnadsåret.
Orsaken är att de flesta av oss bär på recessiva gener med sjukdomsanlag. Dessa delas ofta med familj och nära släkt. Får barnet dubbla uppsättningar av de defekta generna blir det sjukt eller missbildat. Det är också ett faktum att ju närmare släkt föräldrarna är desto mer påverkas sådant som kroppslängd och IQ negativt. Även risken för psykisk sjukdom ökar.
Att regeringen häromdagen meddelade att man överväger ett förbud mot kusinäktenskap och att justitiedepartementet tillsätter en utredning i frågan är fullt rimligt. Utredaren ska inhämta faktaunderlag om orsaker till och effekter av såväl medicinska som samhälleliga av äktenskap mellan nära släktingar. Förhoppningsvis leder detta till en uppdaterad lagstiftning. Äntligen.
Problemen med äktenskap inom familjen har varit kända länge, även om de ofta tonats ned eller till och med avfärdats av missriktad välvilja och politikers oro för att pekas ut som främlingsfientliga. Men det är knappast fientligt att vilja undvika klankrig, hedersvåld eller enorma sjukvårdskostnader. Tvärtom. Därför är det dags att på allvar sätta ned foten mot kusingiften. För kvinnornas, barnens och det trygga samhällets bästa.