Allt fler bönder har blivit utsatta för hot och trakasserier från djurrättsaktivister.
Men det är svårt att veta hur stort problemet är.
Enligt Anders Drottja, krisberedskapsansvarig på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), uppger fyra procent av bönderna att de blivit utsatta för djurrättsaktivister vid något eller flera tillfällen de senaste två åren.
För två år sedan var den siffran två procent.
Samtidigt visar en enkätundersökning, gjord på uppdrag av LRF, att femton procent känner en eller flera lantbrukare i sin närhet som blivit utsatta för djurrättsaktivism.
Det här är ett problem som väldigt få lantbrukare, om ens någon, öppet vill tala om. Av rädsla för att drabbas igen. Det finns med andra ord anledning att misstänka att problemet är större än vad bönderna vill ge sken av.
I mitten av 1990-talet blev Umeå något av ”veganernas huvudstad”. Unga politiska aktivister förklarade krig mot kött- och pälsindustrin. Djurrättsaktivister brände lastbilar, laboratorier vandaliserades, forskare hotades, en brandbomb skickades till äggcentralen, slagord målades på byggnader och minkar släpptes ut.
Dagens djurrättsaktivism ser delvis annorlunda ut. En vanlig metod nuförtiden är att göra intrång i djurstallar nattetid för att filma. Med målet att avslöja eventuella missförhållanden i djurhållningen.
Och här har tyvärr landets bönder i varje fall i någon mån sig själva att skylla. Olagligt eller ej. Djurrättsaktivisternas filmer visar upp en bild av dagens svenska djurhållning som, milt uttryckt, lämnar mycket i övrigt att önska.
Att se på filmerna med kritiska, ifrågasättande och granskande ögon är naturligtvis en självklarhet. Djurrättsaktivisterna har ingenting att vinna på att visa upp mönsterbesättningar.
Men det rättfärdigar självfallet inte aktivisternas nattliga besök i djurstallarna.
Det är myndigheternas uppgift att se till att djuren inte vanvårdas.
Självfallet är det upp till var och en att tycka till om djurhållningen, att driva opinion för vilken sakfråga som helst, att demonstrera fredligt för djurens rätt till juste behandling. Och så vidare.
Men att som många djurrättsaktivister ha som mål, att med utomparlamentariska, och ibland även brottsliga metoder, få företagare som bedriver fullt laglig verksamhet att lägga ner är inte acceptabelt.
Hot och trakasserier mot bönder är ett problem som Lantbrukarnas Riksförbund länge påtalat. För döva politiska öron.
Ett problem har varit straffbestämmelsen om olaga intrång. Den omfattar endast intrång i byggnader. Det har gjort att aktivisterna mer eller mindre fritt kunnat härja på bondens gårdsplan.
Ett annat problem är att de flesta lantbruksföretag är verksamma på landsbygden. Och där är den polisiära närvaron inte prioriterad. I de flesta fall hinner aktivisterna göra vad de vill göra och lämna platsen innan polisen hunnit anlända.
Om någon överhuvudtaget ringer 112.
Äntligen verkar det som om politiken är beredd att lyssna på bönderna. Nu ska en utredning se över straffskalorna för olaga intrång och även om en gårdsplan på ett lantbruk kan likställas med en byggnad.
Men mer kan och behöver göras. En naturlig fortsättning på regeringens arbete, för att skydda bönderna mot aktivister, borde vara att skaffa sig större kunskap om hur finansieringen av aktivisternas verksamhet ser ut.
Lantbrukare ska inte behöva bli trakasserade för att de gör sitt jobb. Ingen annan yrkeskategori heller för den delen
Fotnot: Enligt LRF Västerbotten är länet just nu relativt förskonat från aggressiva djurrättsaktivister.