Trösklarna för att komma in på gymnasiet är för höga.
Det anser utbildningsminister Anna Ekström (S) som avser att tillsätta en utredning som ska undersöka hur man kan förändra behörighetskraven vid antagning till gymnasieskolan.
I dag är det, enligt statsrådet, alltför många elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg och därmed inte kommer vidare.
Att det är ett enormt problem att över 16 000 niondeklassare, 14 procent av alla födda 2005, i våras hade ett eller flera F i betyget, och därmed inte var behöriga för gymnasiestudier, har Anna Ekström rätt i.
Men när hon tror att lösningen finns att hitta på gymnasiet har hon fel.
Barn och unga har de senaste decennierna tillåtits skjuta sina kunskapsluckor framför sig genom utbildningssystemet – utan att någon säger stopp.
Gymnasiestudier krävde länge ordentliga grundkunskaper och en vilja att studera. Numera har nivån, trots de strikta behörighetskraven, sjunkit så lågt att vissa skolor får börja med att repetera högstadiets kurser för att ungdomarna överhuvudtaget ska hänga med.
Det borde inte accepteras.
Än mindre att ungdomar som inte ens når upp till den nivå som betyget E anger ska kunna valsa in på gymnasiet hur som helst.
Att en så hög andel av niondeklassarna inte lyckats skaffa sig tillräckliga kunskaper har flera skäl.
Ett är att skolorna ofta underlåter att ta tag i inlärnings- och koncentrationssvårigheter innan det är för sent. I andra länder arbetar specialpedagogerna direkt med barnen och gör stora insatser redan från en tidig ålder. I Sverige är specialpedagogernas roll för det mesta att arbeta strategiskt, göra klassrumsobservationer och sedan handleda redan överbelastade lärarkolleger i olika metoder.
En annan orsak till de tråkiga siffrorna är den relativt höga andelen nyanlända elever, som ofta inte har en chans att hinna ikapp. Det går att ifrågasätta om det är rimligt att placera in barn som kanske aldrig gått i skolan i ordinarie högstadieklasser.
Men oavsett hur de faktorer som ligger bakom dagens trista situation samspelar måste lösningarna sökas i grundskolan.
Det är där man så tidigt som möjligt måste agera om ett barn halkar efter. Det är där det måste finnas resurser för att stötta de barn som behöver extra hjälp.
Dyrt, ja, men det blir ännu dyrare för samhället i längden om många vuxna saknar förmågan att läsa, skriva och räkna ordentligt – och kanske aldrig kan sköta ett arbete.
Utbildningsministerns utspel har med rätta väckt skarp kritik från såväl de borgerliga partierna som Lärarnas riksförbund.
I Svenska Dagbladet (6/9 2021) säger Liberalernas skolpolitiske talesperson Fredrik Malm att ”signalen är rent destruktiv”. Kristdemokraternas Christian Carlsson menar i samma tidning att ”sänkta krav för att fler ska klara behörigheten är att kapitulera inför skolans misslyckanden”.
Så är det.
Är det några trösklar som behöver sänkas är inte de för att komma in på gymnasieskolan, utan de betydligt högre trösklar som familjer i dag behöver kravla sig över för att deras barn ska få den hjälp de har rätt till.