Samhället har svikit de kriminella ungdomarna.

Tanken tas upp så ofta i den kriminalpolitiska debatten att den nästan blivit en klyscha. Men är inte mindre sann för det.

Sveket slår inte bara mot ungdomarna. Det slår också mot brottsoffer som fått betala i skador, trauman och ytterst med sina liv. Och mot alla som tvingas bo i områden präglade av brutalt gängvåld.

Deras rätt till liv, egendom, trygghet och frihet måste väga tungt när kriminaliteten diskuteras.

Av de 15 minderåriga personer, som blivit dömda för mord det senaste halvdecenniet, var alla utom en sedan tidigare känd av socialtjänsten. Det visade en granskning i radioprogrammet Kaliber i höstas.

Att identifiera ungdomar som riskerade att hamna snett tycks ha fungerat bra. Men insatser för att räta ut deras liv hjälpte inte.

I en debattartikel (Svenska Dagbladet 30/1 2022) efterfrågar Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson (L) utökade möjligheter för socialtjänsten att använda olika former av tvingande åtgärder mot ungdomar som far illa och gör illa.

I dag är de möjligheterna kraftigt begränsade och i praktiken rätt tandlösa.

Föräldrar och ungdomar över 15 år har rätt att säga nej till insatser. Då tar det ofta stopp. Åtgärder uteblir, situationen förblir oförändrad. Därför fortsätter orosanmälningar komma in från andra instanser som möter ungdomen men inget kan göra.

Så kallat mellantvång finns reglerat i lag, men fungerar enligt Jan Jönsson så dåligt att det knappt används. Möjligheter att driva igenom att tvånget faktiskt fullföljs saknas. Dyker ungdomen inte upp står socialtjänsten handfallen.

Så tillåts det fortgå tills ett tvångsomhändertagande enligt LVU eventuellt blir aktuellt.

I praktiken råder alltså i princip total frivillighet fram till att den absolut strängaste lagstiftningen kliver in.

Ungdomarnas glidning allt längre från samhället dokumenteras men åtgärdas inte. Det är ohållbart även om man anser att individens frihet och föräldrars bestämmanderätt över sina barn är viktiga värden.

Som svar på Kalibers reportage menade socialminister Lena Hallengren (S) att fler tvingande åtgärder kommer att behövas (Sveriges Radio 25/10 2021).

Det är rätt slutsats. Men trots att regeringen ägnat sju år åt utredningar av frågan har inte ett enda konkret lagförslag presenterats.

Det offentliga kan inte stå och se på när ungdomar förstör sina och andras liv.

För att använda en annan av gängdebattens mer uttjatade klyschor: hårda tag kommer att behövas för att mjuka tag och det förebyggande arbetet ens ska komma till stånd.