Samhället måste visa vem folkbiblioteken tillhör

Det senaste året har fyra av fem bibliotekarier uppleva social oro på biblioteket, var tredje uppger att det förekommit våld.

Hyllorna på biblioteken innehåller massvis med kunskap och klokskap.

Hyllorna på biblioteken innehåller massvis med kunskap och klokskap.

Foto: Anders Wiklund/TT Nyhetsbyrån

Ledare2021-09-22 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

Så skaldade en gång i tiden den originelle humoristen Axel Wallengren (1865–1896), kanske mer känd under pseudonymen Falstaff, fakir.

Han visste inte hur rätt han skulle komma att få. Bokstavligt är det en omöjlighet att läsa varenda bok, men bildligt handlar det om några av kunskapssamhällets grundläggande förutsättningar: att kunna läsa och tillgodogöra sig en text och kunna uttrycka sig i tal och skrift.

I det sammanhanget är biblioteken en huvudrollsinnehavare. Här finns böckerna, lugnet och tystnaden, möjligheten att studera enskilt eller i grupp, ett tillfälle att läsa en tidning hemifrån, oavsett om det är Ystads Allehanda, Washington Post eller Le Figaro.

Så ser den ut, drömbilden av ett bibliotek.

Men så ser det inte ut i verkligheten.

Skellefteå har begåvats med ett kulturhus. Många hade stora förväntningar och förhoppningar: det lokala kulturlivet, biblioteksbesökarna, de konstintresserade, teaterpubliken. De som väntat på att lite större artister skulle mellanlanda här.

Det lokala kulturlivets plats i det nya kulturhuset har debatterats flitigt i Norran. Det senaste budet från kulturhusets vd Maria Ekberg Brännström är att lokal kultur är välkommen. Hur det blir med den saken återstår att se.

Nästa debatt under uppsegling är den om bibliotekets plats i kulturhuset. Efter att ha haft väl tilltagna lokaler vägg i vägg med Scandic har stadsbiblioteket ”krympt”.

Visst, lokalerna är nya, ljusa och fräscha. Men det är inte det som är viktigast. Det är att det finns tillräckligt mycket av den oändliga kunskap som bibliotekshyllor kan (och ska) ge.

Huruvida detta har uppnåtts råder det delade maningar om. Insändarskribenten ”Besviken Skelleftebo” har i varje fall sin uppfattning klar. Så här skriver hen i Norran (20/9 2021): ”Jag har länge sett fram emot att se nya biblioteket, men jag blev besviken på att ytan och antalet böcker minskat kraftigt. /…/ Intrycket av mitt besök är att biblioteket mest har blivit ett barnbibliotek, utan mysig känsla”.

Det är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning. Men glansen från kulturhuset får inte förtrolla så till den milda grad att innehållsdiskussionen går förlorad.

Tyvärr var det alltför få Skelleftebor och kulturföreningar som ville diskutera innehåll när det fortfarande fanns möjlighet att påverka. Nu är det i princip för sent. Biblioteket får klara sig med den yta som tilldelats.

Storlek och innehåll är en viktig diskussion. En annan är biblioteksstöket. Ett problem som kan liknas vid en romansvit, en följetång.

Det handlar ofta om mer eller mindre aggressiva ungdomsgäng som tycker att biblioteket är en bra plats att hänga på. Men inte för att förkovra sig, utan för att stöka.

Det här är ett problem som Skellefteå varit hyggligt förskonat från. På andra håll är problemet desto större. Det senaste året har fyra av fem bibliotekarier uppleva social oro på biblioteket, var tredje uppger att det förekommit våld.

Det konstaterar Dik (Dokumentation, information och kultur, det fackförbund som organiserar många bibliotekarier) i den uppmärksammade rapporten ”Bibliotek i kristid”.

Under senare år är det många kommuner, däribland Skellefteå, som med goda ambitioner i bakgrunden velat omvandla biblioteket till någon form av mötesplats.

Flera lokala politiker har sagt att biblioteket kommer att se till att det är liv och rörelse i kulturhuset. Och det är bra. Men då måste man också kunna skilja på liv och rörelse och stök och bråk.

Vad biblioteken ska göra avhandlas i bibliotekslagen. I dess sjätte paragraf står det bland annat: ”Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.”

Vilket torde möjliggöra att avvisa stökiga personer, men inte att tidsbegränsat eller permanent porta dem. Men nu har till och med Dik, som tidigare var motståndare till att stänga av människor från biblioteken, har ändrat uppfattning.

Men det är nog ditåt det lutar, ditåt det måste luta.

Även om lagen om tillträdesförbud till butiker är tandlös – i varje fall om man talar med handlarna – så borde en liknande lag införas på bibliotek och vad gäller badanläggningar.

Ett bra tillfälle för justitieminister Morgan Johansson (S) att även utreda hur ”butikslagen” ska kunna göras vassare.

Någonstans måste samhället sätta ner foten, visa att det här accepterar vi inte. För det är precis som kollegan Malin Lernfelt från Liberala Nyhetsbyrån skriver: ”I slutändan handlar det om att markera vem biblioteken tillhör. Oss eller de mest aggressiva ungdomsgängen”.