Internationell adoption hade sin storhetstid på 70- och 80-talet. Under vissa år kom över 1 500 barn till Sverige från framförallt Asien och Sydamerika. På den tiden ansågs adoption som relativt oproblematiskt och framförallt en fråga om vuxnas rätt att bli föräldrar. Hur det påverkade barnen att flytta till andra sidan jorden, diskuterades inte.
I takt med att stora kullar av adoptivbarn blivit vuxna har det narrativ som en gång fanns runt internationell adoption börjat ifrågasättas. Journalister som Patrik Lundberg har grävt djupt i sitt eget och andra adopterades trauman och en rad granskande reportage har avslöjat att många av de barn som kom till Sverige inte var föräldralösa, utan stulna från fattiga föräldrar. Regeringen tvingades tillsätta en Adoptionskommission med uppgift att utreda förekomsten och omfattningen av oegentligheter i den svenska internationella adoptionsverksamheten. Forskning har dessutom visat att internationellt adopterade begår självmord dubbelt så ofta som både svenskfödda och flyktingar.
Självklart finns det många lyckade adoptioner och lyckliga adopterade. Men den ökade medveten om risker, barns behov och rättigheter har bidragit till att antalet internationella adoptioner minskat avsevärt.
Något som i stället har ökat är antalet surrogatarrangemang. 2019 föddes omkring 215 svenska surrogatbarn, jämfört med 170 barn som kom hit via internationella adoptioner. Vad som dock också börjat ske är att allt fler av de barn som föddes genom surrogat på 90-talet och tidigt 2000-tal, när metoden började bli vanlig, har blivit vuxna och nu likt de adopterade före dem höjer sina röster.
En av dessa är franska Olivia Maurel, officiell talesperson för Casablanca-deklarationen, en rörelse som verkar för totalt förbud av surrogathandel. Maurel är född av en amerikansk surrogatmamma åt franska föräldrar. Det som driver henne är framförallt barnens (uteblivna) rättigheter.
Olivia Maurel pekar på att beställande föräldrar betalar stora summor för att uppfylla sin dröm men samtidigt verkar glömma bort att barnet är en egen person vars liv kommer att inledas av traumat att skiljas från den i vars mage de vuxit.
Att barn är individer verkar inte heller Tobias Björk och Joakim Storeide, förbundsordförande och vice förbundsordförande för Öppna Moderater kunna ta till sig. I en debattartikel om surrogatarrangemang i Expressen (19/7) upprepar de gång på gång “barnens bästa” och “barnens rättigheter”. Men detta är för Björk och Storeide lika med att förenkla för de föräldrar som väljer att hyra en utsatt kvinnas livmoder. Att barn skulle ha rätt till sitt biologiska ursprung eller att det skulle vara etiskt fel att sätta barn till världen med intentionen att omedelbart skilja det från den kvinna som burit det, verkar inte föresväva herrarna.
Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet som ställt sig positiva till (altruistiskt) surrogatmödraskap borde dock ta till sig det som de vuxna surrogatbarnen vittnar om. Påstådd frivillighet från den som bär barnet spelar knappast någon roll så länge huvudpersonen, barnet, är den som på förhand fråntas sina rättigheter. Annars lär vi inom kort ha ännu en skandal motsvarande den runt de internationella adoptionerna på halsen.