Mikael Bengtsson: Så länge staden är norm är landsbygden förloraren

När man i USA pratar om ”heartland” så pratar man företrädesvis om Mellanvästern med sina stora jordbruk och tunga industrier.

När man i Sverige pratar om ”hjärtland” så pratar man företrädesvis om …

Ja, vad pratar man om? Eller rättare sagt: Vad pratar Ebba Busch och Kristdemokraterna om när de pratar om ”Sveriges hjärtland”?

På partiets hemsida kan man bland annat läsa följande: ”Det ska vara möjligt att leva både i och utanför de stora städerna. Oavsett var vi bor så måste vi kunna få vård när vi är sjuka, tanka bilen, betala elen och få hjälp av polisen. Vi kallar det hjärtlandet. De stora delar av landet som ofta glöms bort vid politiska beslut.”

Okej, då vet jag var och Kristdemokraternas ”hjärtland” ligger. Det är den svenska lands- och glesbygden. Men varför inte prata om lands- och glesbygd? Varför nödvändigtvis amerikanisera?

Nu var det inte språkliga krumbukter à la Kristdemokraterna som den här texten skulle handla om.

Den skulle handla om möjligheterna och förutsättningarna att skapa sig en tillvaro ”på landet”.

Efter regeringsskiftet har Kristdemokraterna flyttat in på Infrastrukturdepartementet. Peter Kullgren har blivit landsbygdsminister och Andreas Carlson har blivit infrastruktur- och bostadsminister.

Det är onekligen ett tecken i tiden att Kristdemokraterna i den nya regeringen fått ta hand om landsbygden. Partiet har under senare år gjort betydande satsningar för att locka till sig landsbygdens väljare. Bland annat har man startat ett nytt förbund, Kristdemokratiska Bondeförbundet. Det kommer att ledas av Staffan Danielsson som i över tio år var riksdagsledamot för Centerpartiet.

Vad politikerna måste börja inse är att livet på landet skiljer sig från livet i stan. Om klyftan mellan stad och land ska kunna överbryggas måste den norm som utgår från livet i staden förpassas till historiens soptipp. Det är en norm där landsbygden ofta räknas bort.

För en tid sedan presenterade Peter Kullgren och Andreas Carlson de delar av statsbudgeten som är relevanta för landsbygden. Visst är bra, annat är det inte. Mindre bra är till exempel de uteblivna sänkningarna av bensin- och dieselpriset. Det drabbar förvisso alla bilägare, men framför allt de som bor på landet där avstånden ofta är långa och där tunnelbanor och bussar lyser med sin frånvaro.

Positivt, sett ur ett landsbygdsperspektiv, är dock att den förra rödgröna regeringens förslag till ett nytt färdmedelsneutralt reseavdrag skrotas. I stället höjs det nuvarande reseavdraget. Det är en förändring som lär gynna landsbygdens folk.

Förmodligen i ett försök att vinna tillbaka landsbygdens väljare gör Centerpartiet en rejäl landsbygdssatsning i sin nyligen presenterade budgetmotion. Intressant att notera är att partiet inte vill, som regeringen, smeta ut de olika kompensationerna för höga bensin- och dieselpriser på alla bilister. I stället riktas stora delar av de skattesänkningarna till landsbygdsborna.

Många av landsbygdens vägar är i bedrövligt skick. Groparna i vägbanan är flest och djupast i Norr- och Västerbotten i allmänhet, i Norr- och Västerbottens inland i synnerhet. Det är bra att regeringen styr över pengar från underhåll av järnvägar till underhåll av vägar.

Att riksdagen så sent som i april förra året sa ja till en rekordsatsning på infrastruktur räcker inte långt. Det räcker heller inte med att en miljard kronor flyttas över från underhåll av järnvägar till underhåll av vägar. Underhållsskulden är betydande och behovet av nya vägar skriande, till exempel Förbifart Skellefteå. Arvet efter tidigare regeringar, inte minst rödgröna sådana, är allt annat än vackert.

Bra är också att regeringen vill stärka ägande- och brukanderätten för jord- och skogsbrukare. En stärkt äganderätt innebär att markägare ersätts med vad de enligt lagen har rätt till. Märkligt att de inte blir det.

Märkligt är också att regeringen lyfter fram gårdsförsäljning av alkohol som någonting som kan stärka villkoren och förutsättningarna för ”livet på landet”. Det är bara att konstatera att allting som går att göra inte nödvändigtvis behöver vara lämpligt att göra.

För att lands- och glesbygden ska kunna utvecklas, inte bara överleva, behövs det politiker som ser landsbygden, som är väl insatta i dess villkor, som inser att den norm som gäller för staden inte gäller ”på landet”.

Regeringens förslag för att stärka landsbygden må den här gången vara blygsamma.

Men många av förslagen är stora och ibland lite mindre steg i rätt riktning.