Året var 2013, och för första gången hade den dåvarande vänsteroppositionen, bestående av S, MP och V, gjort gemensam sak med Sverigedemokraterna och genom ett riksdagsbeslut stoppat en sänkning av den statliga inkomstskatten.
Att partierna var emot skattesänkningen var dock inte den stora nyheten, utan att den praxis som varit rådande sedan 1990-talskrisen plötsligt slängts ut genom fönstret. Statsbudgeten var inte längre en helhet som riksdagen fick anta eller förkasta utan något som utskotten kunde peta i och skriva om. Borgerligheten varnade för att budgeten skulle bli en påse plockgodis, där riksdagspartierna skulle lägga in det man gillade utan någon budgetkontroll eller helhetssyn.
Damberg och den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson avfärdade kritiken, och livet gick vidare. Inte så konstigt kanske. De flesta väljare är ointresserade av budgetregler, riksdagspraxis och förvaltningspolitik, så frågan blev inte större än ett fåtal nyhetsartiklar.
Men den som sår får också skörda. I januari förra året bröt den rödgröna regeringens budget sönder av M, KD, V och SD. Den nya praxis som S etablerade 2013 innebar att riksdagsoppositionen kunde stryka Miljöpartiets nya “friår” och Centerpartiets ingångsavdrag från budgeten, för att istället öka statsbidragen till kommunerna.
Den nya tolkningen av budgetreglerna riskerar också att få konsekvenser för det finanspolitiska ramverket i stort. De enskilda utskotten kan sakna kunskap eller politisk vilja att balansera budgeten enligt regelverket. Som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skrev i våras (3/4) är det en återgång till hur tillvaron såg ut för 30 år sedan, då utskotten lade beställningar och notan blev en obehaglig överraskning för finansministern. En uppbruten process är på så sätt ett hot mot den budgetdisciplin som gällt sedan 1990-talskrisen. Väljarna kanske inte intresserar sig för detaljer i budgetregelverket, men räkna med att de bryr sig om att dyrköpta lärdomar kastas bort.
Utvecklingen är oroande, men den är inte begränsad till det finanspolitiska ramverket. Förra hösten fattades beslut om att införa ett så kallade pensionstillägg på upp till 600 kronor, för personer som arbetat hela livet. Socialdemokraterna driver också på fler höjningar och förändringar av systemet. Det kan låta sympatiskt, men innebär att det tidigare slutna pensionssystemet nu finansieras delvis direkt från statsbudgeten, och därmed blir föremål för såväl löften som så kallade svincykler.
Det märkliga är att det är Socialdemokraterna – det parti som en gång hade regeringsdugligheten som sitt signum – som är drivande i dessa processer. Nu bidrar partiet istället till att montera ned de bärande stommarna i det bygge som återetablerade förtroendet för den svenska ekonomin på de internationella marknaderna, och som tog oss ur krisåren. Ett bra beslut, sade Damberg. Tycker han det fortfarande?